Jag är en sönderfrusen blomma som länge kämpade mot kylan men till slut bara la sig ner och dog.
Men någon stans i rötterna fanns det liv som inte ville ge med sig och nu börjar det att spira väldigt litet och väldigt försiktigt - blomlöftet är väldigt försiktigt (inte rädd men inte alls så livligt och frimodigt som den första blomman) men ändå med en smygande glädje och tillförsikt - vändandes mot och väntandes på Guds - trädgårdsmästarens - omsorger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar