Jag kan säga så här också;
Jag kan komma nära "elden" utan att bränna mig.
Jag sätter inte på mig skyddsdräkt för att inte känna värmen så jag kan vara närmare än vad som är sunt - eller i elden.
Jag springer heller inte in i elden och bränner mig på olika varma lågor.
Kommer elden närmare mig backar jag och har jag tagit ett steg för nära backar jag - till lagom värme.
Jag behöver inte ens längre stå kvar och se på elden - jag kan gå min väg (och kanske hitta något mer behagligt)
Elden symboliserar, här, allt skit som varit i mitt liv: jag har stannat kvar - med familjemedlemmar, i sk vänskapsförhållanden, förhållande och alla möjliga livssituationer trots skit - och bränt mig men haft på mig skyddsdräkt så jag inte känt något och behövt gå där ifrån.
När jag träffade gunnar slet jag sönder skyddsdräkten en liten bit i taget så när allt brast med honom då började jag springa i elden - utan skyddsdräkt - för det var det jag var van vid att göra tidigare, för att på något vis få det att funka....men nu brände jag mig allvarligt!
Jag kan inte springar runt i elden - men jag visste inte hur jag skulle göra för att inte göra det - jag ska inte bränna mig på en situation - oavsett om det gäller gunnar eller något annat i mitt liv!
Nu bränner jag mig inte när det gäller gunnar - nu när jag är hans vän!
Men var gång jag försökte att få bort honom ur mitt liv och ur mina tankar - brände jag mig och sprang i elden - nu gör jag inte det!
Jag vet inte vad som hände - men jag hann att bränna mig rejält en gång till - och då sprang jag verkligen iväg....
men sedan dess har saker hänt - och jag är absolut i ett annat läge idag
jag är sååååååååååååå tacksam för det
jag stod säkert och stampade vid kanten till elden - inte tillräckligt långt ifrån för att det inte skulle bli för varmt men inte heller så jag inte klarade av det
Är man van vid att känna smärta (utan att veta om det) så klarar man mer än vad någon kan ana och det har inte något med vad man tycker är klokt eller inte att göra - det är bara en vana.
Men till slut så - så gick jag bara den väg som jag skulle gå (oavsett om det verkade klokt eller inte) och det fick mig fri....
Jag är så glad i dag - för jag är viktigast i mitt liv idag (och det gör inte mina barn mindre viktiga)
Jag klarar mig bra - och om gunnar är borta för alltid så är inte det slut på mitt liv för det.
Livet är härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar