Frimodiga tankar: Oro är bara dumt - antingen oroar man sig en gång i onödan..

torsdag 10 december 2015

Oro är bara dumt - antingen oroar man sig en gång i onödan..

...eller också får man tillvaron förstörd innan något hänt och
då är man så svag så man inte kan hantera situationen rationellt.

Men någon sa kan du göra något åt det?
om ja - gör det!
om nej - låt det vara som det är och syssla med något annat.

2 kommentarer:

Comsi comsa sa...: Hm, viss oro borde man kanske se över, oro finns ju för att varna oss och idag struntar vi allt mer i varningen. Titta över den du...

Kram ❤; 11 december 2015 kl. 00:21
Saida sa...: Vi tänker kanske lika men uttrycker det olika?

Jag ser oro som något man går och grubblar på - dvs bär omkring på - tex. inför en tenta, problemet på jobbet eller att ekonomin ska falla ihop etc. Det är inte alltid lätt att släppa oron - men den gnager i en så man till slut "bränns ut".

Varning är, som jag ser det, mer en "infallskänsla" och kan finnas kvar tills den inte behövs längre.

Men jag håller med dig - vi ignorerar den känslan mer och mer i vårt samhälle och vi lär våra ofta våra barn att de inte får ta varning.
Genom att tysta dem när de uttrycker den för att den inte "passar sig".

Ha det gott
kram; 12 december 2015 kl. 20:52

Skicka en kommentar

Det har gått tid sedan bloggstarten

Idag är min situation annorlunda, än när jag startade bloggen.
Jag behåller min presentation och bloggens beskrivning, längre ner, för att komma ihåg var jag var.
Jag finner orsaker till beteende/ reaktioner och rädslor.
Jag vågar stå för det jag känner och göra det som jag tror jag ska göra.
Jag är tryggare i mig själv och förlåter dem som gjort mig illa - och även mig själv.
Jag har ingen ångest över att vara bortvald längre.
Idag vet jag att det är inte mitt fel - barndomens "spöke" har inte samma kraft att trycka ner mig.

Jag ser på livet på ett annat sätt idag.
Jag varken vill eller behöver övertyga någon att jag är bra,
lojal, trogen och schysst.
Kan de inte värdesätta mig så är det deras förlust.
Jag är glad för att jag är jag!
Jag söker ingens bekräftelse längre!

Jag har bytt namn på bloggen från Sanna tankar, Nya tankar, Fria tankar, Hoppfulla tankar, Frimodiga tankar....det har följt min utveckling...
...och idag handlar inte bloggen om Gunnar eller vad som hände, när han lekte med mig - även om det inte är uteslutet.

Bloggen

Att bli kär i en person som är så emetionellt skadad som en sex- och relationsmissbrukare är är inte lätt.
Att känna att jag inte har någon jag kunnat prata med - fullt ut - om min situation har inte gjort det lättare.

Jag behöver inte få höra de självklarar åsikterna och värderingarna.
Jag kan dem redan och har slagit mig själv med dem!
De är inte heller så självklara egentligen - inte när det är riktiga människor med ett "bagage" inblandade.
Min/vår situation handlar om så mycket mer än den här relationen!

Jag gjorde tidigare misstaget att vända mig till gunnar med mina tankar, känslor och åsikter.
Jag litade ju på honom - i grund och botten - och han sa att han ville att jag skulle göra det.
Först förstod jag inte och sedan - när tid hade gått och det blivit en vana - klarade jag inte av att ta till mig (och ta mig ur det) att han inte kan hantera sina egna problem och känslor - vilket jag var ett pga jag orsakade jobbiga känslor. Hur skulle han kunna ta hand om mig och mina känslor?

Mitt första inlägg handlar om att jag tappar kontrollen och skriver till honom igen - fast jag inte ville..
Jag sårade mig själv då jag gav av mig själv till honom ännu en gång - lät åter mig själv verka galen - men mest för att jag gjorde fel.
Jag vill inte längre delge honom min smärta, sorg eller frustration. Jag vill inte heller delge hur jag upplever honom - för upplever honom gör jag ännu - även när vi inte ses...

Därför behöver jag en blogg att skriva av mig i - oavsett om det är klokt eller tokigt - det jag har inom mig.

"Saida"