...att jag, åter igen, ursäktar mig i mitt sista inlägg.
Jag behöver inte ursäkta mig!
Jag är jag - och jag behöver inte vara som andra tycker eller tänker - och jag behöver inte ursäkta mig för det...
Men det sitter i mig - sedan jag var barn...
Är jag inte som andra tycker och tänker - är jag dum i huvudet
Tycker jag något som andra inte håller med om ska jag "spöas tillrätta" (fysiskt eller psykiskt)
Vill jag något som andra inte vill att jag ska ha - är jag egoistisk som tycker jag har rätt till det...
Gör någon mig illa och jag blir ledsen - får jag veta hur knäpp jag är för att jag tar åt mig (andra måste ha rätt att bestämma hur de vill göra och det är bara för mig att acceptera - jag har inte rätt att vilja bli shysst behandlad)
Jag vill inte ursäkta mig - så du som tycker negativt om mig du får väl göra det
Det säger mer om dig än om mig
Jag tycker inte illa eller negativ om någon - även om jag inte håller med eller förstår deras tankar, känslor, val eller handlande...
ska inte jag kunna få leva mitt liv på samma sätt och strunta i vad andra tycker om mig?
Barndomen sätter spår som ofta är svåra att riva
Är de goda spår är det ju okej men dåliga är det värre med...
Det är som någon skrev:
" det är lättare att bygga trygga barn - som växer upp till trygga vuxna
än att laga de otrygga vuxna - som haft en otrygg barndom"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar