...när jag känner mig liten, försvarslös och utlämnad, oavsett om det egentligen finns någon reel orsak till det så gör jag en sak som jag inte egentligen vill - eller är intresserad av - för att liksom straffa mig själv och visa mig själv att jag kan inte göra något för att förändra den "sanningen";
att ingen är villig att "ta hand om"/måna om mig och m.a.o. är jag värdelös.
Jag har nog berättat om detta någon gång förr också men behöver göra det igen nu - därför jag föll ner i den skiten igen...
Det ligger i barndommen - men så starkt inpräntat att även fast jag vet att det är en lögn så går jag på den gamla "sanningen" ändå ....
Min mormor brukade viska i mitt öra innan vi skilde oss åt "gör som mamma vill/säger - så blir allting bra"
men inget blev bra - spelade ingen roll vad jag gjorde
Det var hån, det var förnedring, det var slag och smällar samt utfrysning från gemenskapen hemma
Pappa var borta - och jag har fått reda på att hon såg till att han var borta (och på den tiden var det ju mammorna som bestämde den saken - om mannen inte ville stanna hos dem)
Jag vet att den sanningen hon präntade i mig - är en lögn
ändå
det är som en tatuering i min själ - men med tiden ska den vara borta helt - bara att nöta och täcka över gång på gång på gång med den riktiga sanningen...
Det gör ont att ens se hur fastetsat det kan bli....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar