Även när det känns som om livet inte har mer att ge....

Oj, idag har jag fått se...

...jag har väl övertäckta sår efter gunnar- tiden.

Något hände idag som har "avtäckt" ett sår - och det gör ont.

Det är inte så att jag gråter över gunnar men jag ser varför det gör så ont i dag i den tiden.

Det som hände idag skulle jag innan jag träffade gunnar ha mer eller mindre "ryckt på axlarna" för och bara låtit det vara. Eller mer tryckt ner i "ryggsäcken" bar på och därför aldrig behövde se.
Att jag var tyngd - naturligtvis - var en annan sak men jag behövde aldrig se det och kunde därför bara låta det ligga där.

Efter gunnar så är det som om jag försökt lägga ner "honom" i ryggsäcken - men den gick sönder under tiden med honom och nu har jag slängt allt på axlarna - och jag kan undvika se det om jag inte ser mig själv i spegeln - men det tynger mig i alla fall.

Och i dag - var det något som drog i något som låg på axlarna - vilket gjorde att allt kom i rörelse och nu måste jag se det.

I går så kändes det som om att "saker och ting" höll på att rensas och läggas där det hörde hemma - och jag såg varje grej framför mig innan det liksom lades på rätt plats - eller kastades.
Det som hände idag var bara ytterligare en "knuff" för att få bort något som var bland de tyngre sakerna och därför hängde tungt.

Förvirrande - antar jag - för utomstående men jag behöver skriva av mig.

Det här handlar alltså inte om gunnar i sig - utan om mig.

När allt rasade - för mig - med gunnar - rasade också hela min jobbiga barndom över mig och även om jag visste en del om den så var det så mycket som jag tryckt ner i det omedvetna som kom fram och allt blev en sådan ångest vilket gjorde att jag inte kunde hantera allt med gunnar. Det blev något som jag måste hålla i för att inte allt skulle vara skit på samma gång - och när det inte funkade så blev ångesten bara värre och jag höll på att slukas upp av alla hemska intryck.

Jag hade ju trott att gunnar var den jag skulle kunna hålla i handen om något hände men han var det som hände - och han drog med sig allt gammalt som inte fick styra mig - och ångesten det gav göddes av ångesten pga gunnar.
Detta gjorde ju att jag inte kunde ta hand om min sorg och smärta på rätt sätt då.

Allt hänger samman - och ibland kan man inte undvika att det bara tar över och man har inte något att säga till om och man kan inte göra något åt det heller.

Så nu kommer min sorg och smärta - även om jag inte tänker på gunnar i den bemärkelse som jag hade gjort om jag fått bearbetat det då det hände.

Jag har så många gånger trott att nu är jag klar - och känt en tillförsikt inför framtiden - men så kommer bakslaget och det är bara att ta det.
Hade jag pratat med folk om det så hade jag fått skämmas då de hade tyckt att jag borde vara klar med allt för "hundra" år sedan - redan för 6 år sedan.

NU är jag,  jag och jag får acceptera det - och låta Gud ha sin tid i mina sår och mardrömmar.
Även om jag kan tycka att det  varit så skönt om han gjort det på en gång så har han valt att ta bort en böld efter den andra och inte alla på en gång.
Så många och stora som de varit så tror jag trots allt att det hade varit väldigt jobbigt och smärtsamt att ta alla på en gång.
Så jag är nog tacksam ändå - även om jag tycker livet här är för kort för att behöva "slösa bort" mer tid så .....

Jag behöver bli fri och få bli helt hel!
Just nu är jag både ledsen och trött!
Men jag tror att jag är på väg att bli helt fri och hel!

Tur att det är lördag så jag kan få bara vara det och den jag är!
Så lämnar jag mig själv till Gud; ber om sinnesro och att han skat göra med mig det han ser vara bäst.

Stort skydd

men inte lovat att inte behöva möta motgångar...

passar på att njuta av söndagsvilan - i morgon är det jobb igen

Gott liv...livet går vidare...

                      

 

 

 Det är en ny morgon - en ny dag - en ny tid...

För att vara den du är måste du lämna ifrån dig allt de sa att du var!

Varje dag är ett äventyr - om man vill...

Alla behövs ...

DET SPRUCKNA VATTENKRUSET
Det var en gång en man som hade två vattenkrus. Krusen fäste han i vardera änden i en lång pinne, som han la över axlarna varje morgon när han gick för att hämta vatten från floden.
Det ena kruset var i perfekt skick, medan det andra hade en stor spricka som gjorde att kruset bara var halvfullt efter promenaden från floden till huset. En dag, när mannen höll på att fylla krusen i floden, kunde det spruckna kruset inte vara tyst längre.
...

”Jag skäms så förskräckligt”, grät kruset.
”Jag gör ett uselt jobb. På grund av min spricka får du bara hälften så mycket vatten av mig som du borde. Jag känner mig så misslyckad!”
”Jag visste inte att du kände så här”, svarade mannen bekymrat. ”Men gör mig en tjänst. På vägen tillbaka till huset, titta då noga på vägen.”
När de kommit tillbaka till huset frågade mannen:
”Lade du märke till de vackra blommorna vid vägkanten?”
”Ja”, snyftade kruset.
”Lade du märke till att de bara växte på din sida av vägen? Du förstår, jag har alltid vetat om din spricka. Därför planterade jag blommor vid vägkanten, som du har vattnat varje dag. Om du inte varit som du är, skulle jag inte varje dag kunnat plocka blommor att sätta på bordet. Utan din spricka, skulle både vägkanten och huset saknat denna blomsterprakt!”

Livets "skola"

Tänkvärt - mycket tänkvärt

Solen skiner...