11 Dagar sedan sist...

Den här bloggen har verkligen varit ojämn - både i skrivandet och tidsintervaller.
Jag skrev mycket i början om "gunnarproblemet" (vilket inte är lika med gunnar är ett problem utan problemet jag fick med mig själv pga gunnars beteende) och jag hade nog behövt få skriva långt innan jag började men var för rädd.
Allt var inte logiskt - men mycket var för logiskt i mitt resonemang.

Jag var aldrig arg på honom - bara väldigt rädd och "tilltryckt"
det är inte logiskt med tanke på hur han betedde sig - och det resulterade ofta i ett resonemang som verkade överlogiskt.
Men jag kan inte se att det var direkt fel bara så energikrävande att försöka att vara logisk och att inte döma gunnar för det han gjorde (då jag trodde och faktiskt fortfarande tror att han "kunde inte" handla på annat sätt än han gjorde lika lite som jag "kunde" handla på annat sätt än vad jag gjorde.
Jag fick lära mig som barn (den hårda vägen) att jag inte hade rätt att bli arg för min egen skull - om någon gjorde mig illa inbillade jag mig bara och var jag bara egoistisk om jag försökte hävda mig och trots allt arbete jag hade gjort så återföll jag i den tanken med gunnar (kanske för att jag innan allt började uppfattade honom som genomgod).

Inser dock att försöket till att vara logisk och att föröka ta kontrollen gjorde att jag betedde mig ologiskt och tappade kontrollen fullständigt.
Hade jag blivit vansinnigt arg och skällt ut gunnar "efter notorna" så hade jag antagligen klarat mig från att bete mig som en "idiot" för att tala klarspråk.

Med tiden har jag mer och mer pratat om min egen plats i tillvaron - och vart jag är på väg - och jag vet fortfarande inte men har bestämt mig för att göra det så bekvämt som möjligt för mig i det här väntrummet som jag befinner mig i. >Men jag ska inte göra det så bekvämt för mig att jag inte ger mig av när jag får veta vart jag ska.

 

Tillvaron är inte perfekt - och kommer väl aldrig att bli (men känslan av det kan nog infinna sig stundvis) men livet är rätt så trevligt ändå.

Har sett lite tillbaka i min blogg - och på mina tankar för övrigt..

Just nu mår jag bra - och är tillfreds - även det inte är perfekt som jag sagt tidigare också och jag vet inte om det är dumt att "titta tillbaka" på mig själv och hur jag tänkt.

Jag ville gärna hitta en förklaring på varför jag betedde mig som jag gjorde med gunnar och hur jag kunde flippa ur som jag gjorde.

Men sanningen - och den måste jag se för att vara ärlig mot mig själv - är den att jag tillät gunnar att bryta ner mig!
Klart är att jag öppnade mig och mitt hjärta som aldrig förr.
Klart är att  jag blev rädd och kände mig förkastad.
Klart är att jag vet att han hade känslor för mig.

Oklart är varför han ville göra mig illa - för illa ville han göra mig och det är "glasklart" (när man ser på hur han betedde sig.

Men oavsett hur mycket jag öppnade mig, hur rädd och förkastad jag kände mig eller min vetskap om hans känslor - jag tillät mig själv bli krossad och jag tillät mig själv att reagera som jag gjorde.
Oavsett om jag då kunde stoppa mig eller inte så var det ingen annan som reagerade och gjorde det jag gjorde - utom jag.
Jag tillät min reaktion som fick mig att känna rädsla och förkastelse (trots att jag visste att han hade känslor för mig) och jag tillät min reaktion att leda till ett destruktivt agerande.

Jag säger inte att gunnar är utan skuld!
Och..
... jag säger inte att det jag försökt förklara förr varit fel - bara att det var inte "såret" det var bara "blodet som kom ur såret".
Jag bara säger att jag gav honom makten över mina känslor och reaktioner - jag tillät honom att krossa mig!
Utan mitt medgivande hade allt sett annorlunda ut.

Jag dömer inte mig själv och jag förkastar inte mig själv för detta - jag bara ser sanningen i vitögat.

Jag är på sätt och vis glad för jag vet sanningens kärna nu!

Som jag sa tidigare i bloggen...

livet är inte perfekt men det är gott just nu...

Jag känner mig tillfreds med tillvaron - även om jag fortfarande väntar på vart jag ska ta vägen.
Men jag har - tror jag - lagt ifrån mig allt bagage som jag skulle göra mig av.
Och ...
...jag känner mig lätt och lättad.

Det känns skönt att inte ha något kvar som inte ska vara där...
Jag kan fortfarande känna sorg över gunnar men jag hindras inte av besvikelsen över att ha blivit så lurad.

Jag inser att jag har vuxit - även om det tog tid att komma hit så var det värt det.
Men som sagt det är tråkigt att det stulit så mycket av mitt liv.
Fast det tänker jag inte gå omkring och tycka synd om mig själv för - för jag känner i dag att vad som än har stulit något av mitt liv så har jag lärt mig något och jag har vuxit som person.

Jag är öppnare i dag än jag varit.
Jag är mindre rädd för livet än jag varit.
Och jag har älskat.

Och det jag kan vara glad över är att jag i allt som hänt på vägen hit (inte bara med gunnar) är att jag i allt har varit ärlig (även när jag inte kunde vara ärlig för stunden så var jag det senare).


En av de saker jag lärt mig är att hur ont  det än gör och hur rädd jag än är  måste jag tänka efter innan jag pratar och inte låta smärtan och rädslan få tala, för då blir det bara fel.
Men idag är det ändå något jag inte kan känna ´ånger för för jag har lärt mig.

 

Som sagt livet är gott - om än inte på långa vägar perfekt!

Hang up...?

Ibland kommer man inte loss...
Jag vet att det inte är så det ska vara i vårt samhälle.
Man ska sparka bort det som gör ont och rycka på axlarna och bara gå vidare och ta tag i nästa tillfälle.
Visst kan det vara så - om man gör det för att man är klar/hel igen men är man inte det så skadar man sig själv ännu mer (och kanske någon annan också).

Det tråkiga är ju att det går en tid av ett kort liv - och det är det man inte vill.
Men samtidigt så betyder det ju inte att man inte sitter fast bara för att man går vidare - man bara lägger på ytterligare något, på sig, som man ska bära på utan att ha plockat bort det man tidigare lagt på sig och till slut så dignar man - och kanske dör - pga bördan man bär.
Därför är det bästa att kasta ifrån sig det man bar på innan man tar på sig något nytt - men ibland vet man inte hur man gör och då måste man vänta tills man kommer på det.

Vad jag vill säga är inte att man ska gå och bära på något längre än man behöver - bara att inte låtsas som man inte bär på något när man kroknar under bördan.

Livet är gott just nu...

...inte alls perfekt - men gott....

Jag kan många gånger - i mitt vanliga liv - verkat så klok och förståndig...

...och det är nog min medberoende "inneboende" personlighet som jag skapat under min uppväxt.

Men det har bara hållit så länge som jag har haft kontrollen över situationen och inte låtit någon annan få mig att släppa den.
Och i och med att jag "låtit någon annan" få mig att släppa kontrollen betyder det ändå att jag på ett sätt håller i den ändå - och då tappar jag inte bort mig själv helt i alla fall.

Om de människor som känner mig i mitt liv hade sett mig, i samband med gunnar, hade de inte trott sina ögon eller öron. Jag hade verkligen ingen kontroll alls i situationer med gunnar och tappade helt bort mig själv.
Jo, jag hade väntat med att tala om att gunnar fanns - först hade det inte gått så lång tid och sedan blev ju allt så osäkert och till slut helt katastrofalt så jag valde att inte visa någon det hela.
JO, jag har några vänner som vet om det - så mycket som jag berättat - men samtidigt har de inte sett det som jag berättat så de förstår det inte ändå fullt ut.

Jag är ändå glad att jag inte bara släppte taget - det gled mig verkligen ur händerna pga att jag i djupet av mitt hjärta och min själ trodde på honom (även när allt brast så trodde jag på honom som person).
Nu vet jag hur det kan gå - men jag vill verkligen få slippa vara "på min vakt hela tiden" och jag vet att jag kan slippa det - och ändå inte tappa bort mig själv.

Jag har sett det - och ser tendensen  - så jag kan hejda mig själv innan jag spårar ur samtidigt som det inte handlar om att jag har kontrollen över allt.

Bara lite tankar.
Jo, jag vet att det här med gunnar tog hårt på mig - och jag behöver verkligen reda ut det och mig själv helt innan jag lägger det åt sidan igen.
Det betyder inte att jag måste vara ensam tills jag är klar!

Jag är klok och förståndig - trots allt som hänt!

Förlorad tid

 

                        

Det är höst ...

...därav det förändrade utseendet på bloggen.
Men ännu har inte höstlukten infunnit sig så än har vi nog några fina dagar kvar.

Lejonet av Juda...

Brev till Gunnar 14

Så här kändes det för mig när jag var med dig.
Det gjorde ont när jag såg att jag var förkastad av dig och från det som kändes så bra - och klarade inte av att hantera det.
Jag är så ledsen att jag tappade fotfästet och betedde mig som jag gjorde.
Jag har förlåtit dig och  försöker inte att ge dig dåligt samvete.
Jag hörde låten på tv och alla tankar och känslor kom tillbaka (inte alls med samma kraft som då men ändå).

Jag inser ett du troligen tycker att jag är knäpp men det gör mig inget längre och jag funderar inte längre på vad du tänker eller inte.

Jag hoppas du har det som känns hemma nu och att du mår bra.

Jag önskar dig allt gott och Guds rika välsignelse