En liten återtanke...

Jag förstår inte riktigt vad som hände?
Jag försökte till och med finna en förklaring när jag var mitt i det.
Satt fast och gjorde saker som inte var jag.
När jag tänker på det så var jag en fånge som inte kunde ta mig loss.
Jag blev någon som inte var jag - ändå var det jag som gjorde det jag gjorde.

Jag blir riktigt rädd när jag tänker på det - för om jag kan bli sådan så kan alla andra också bli det.
Låter man något/någon få lite makt över ens egna tankar - så det blir satta ur funktion - så kan man hamna vara som helst.

Därför är det viktigt att "gå tillbaka" även om man bara gått ett steg bort från sin väg.
Men om man inte har förstått att man gjort det - då är det värre.

Det kanske inte ens är det som i slutänden får en fången som är det som fick en att ta det första steget utanför sin väg.
Ibland kan det vara något på vägen som är så jobbigt att man "springer ut på vägrenen"  för att orka ta sig vidare framåt sedan märker man inte att man har kommit bort.
Man tror att man är den samma och fortfarande på sin väg men man kommer bara längre och längre bort från vägen - och från sig själv.
Då är man snart ett lätt byte för något/någon som inte vill en väl.

Kan man inte ta sig förbi det som är på sin väg ska man stanna tills det flyttar sig, eller man får vishet/styrkan att flytta det - om man så ska "tälta" för att det tar tid.
Kliv aldrig av din väg eller släpp taget om dig själv - inte ens för en liten sak.

Det här handlar inte om att hålla fast vid åsikter, idéer eller fysiska platser i ren envishet.
Det handlar om att inte avvika från den man i grund och botten är och mår bra av att vara.