...och det är nog min medberoende "inneboende" personlighet som jag skapat under min uppväxt.
Men det har bara hållit så länge som jag har haft kontrollen över situationen och inte låtit någon annan få mig att släppa den.
Och i och med att jag "låtit någon annan" få mig att släppa kontrollen betyder det ändå att jag på ett sätt håller i den ändå - och då tappar jag inte bort mig själv helt i alla fall.
Om de människor som känner mig i mitt liv hade sett mig, i samband med gunnar, hade de inte trott sina ögon eller öron. Jag hade verkligen ingen kontroll alls i situationer med gunnar och tappade helt bort mig själv.
Jo, jag hade väntat med att tala om att gunnar fanns - först hade det inte gått så lång tid och sedan blev ju allt så osäkert och till slut helt katastrofalt så jag valde att inte visa någon det hela.
JO, jag har några vänner som vet om det - så mycket som jag berättat - men samtidigt har de inte sett det som jag berättat så de förstår det inte ändå fullt ut.
Jag är ändå glad att jag inte bara släppte taget - det gled mig verkligen ur händerna pga att jag i djupet av mitt hjärta och min själ trodde på honom (även när allt brast så trodde jag på honom som person).
Nu vet jag hur det kan gå - men jag vill verkligen få slippa vara "på min vakt hela tiden" och jag vet att jag kan slippa det - och ändå inte tappa bort mig själv.
Jag har sett det - och ser tendensen - så jag kan hejda mig själv innan jag spårar ur samtidigt som det inte handlar om att jag har kontrollen över allt.
Bara lite tankar.
Jo, jag vet att det här med gunnar tog hårt på mig - och jag behöver verkligen reda ut det och mig själv helt innan jag lägger det åt sidan igen.
Det betyder inte att jag måste vara ensam tills jag är klar!
Jag är klok och förståndig - trots allt som hänt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar