...och därför känner mig färdig.
Jag tänker att jag skrivit och skrivit tills alla ord blir löjliga till slut - men inte att jag känner att jag inte borde ha skrivit tidigare.
Jag tror att det hjälpt mig en hel del - även om jag ännu inte kunnat "gå vidare" i livet.
Jag har tappat en del vänner på vägen för att jag varit asocial under tiden jag "karvat i mig själv" för att få bort all "skit" - både gammalt och det som kom med gunnar - och har inte ork att ta tag i sådant.
En del vänner är kvar - och jag tror att sådana finns där oavsett, man behöver inte kämpa för att de ska vara kvar lika lite som de behöver kämpa för att ha mig kvar.
Men jag är ganska ensam - då de flesta har familjer och släkt samt en hel del andra vänner.
De har inte gått igenom en "utrensningsperiod" i sitt liv - och sedan gått igenom en personlig kris som gjort att de inte orkat hålla i de vänner de börjat fått.
Jag kan inte jaga de vänner jag har - för då tröttar jag ut dem...vi ses på lika villkor och med samma vilja - men jag har mer tid över än de har.
Ibland tycker jag om att vara själv - och då är det okej - men när jag önskar sällskap och jag inte kan få det - då känns det lite sorgligt.
Så nu börjar jag längta efter att våga satsa på en man igen men det svåra är att finna en man som passar mig (och jag naturligtvis honom) - och var hittar jag honom?
Det är att lämna det till Gud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar