Jag vet att det inte är accepterat, i vår tid och samhälle, att ta sådan tid på sig som jag gör, .
Men jag tänker tillåta mig själv att ta den tid jag behöver.
Jag har inte gjort det tidigare - och det har säkert gjort att det tagit längre tid...
Jag "slickar mina sår" tills de är fullständigt helade.
En väninna till mig hade en syster som var bondmora.
De hade katter på bondgården som vanligt är.
En dag kom bonden åkandes med traktorn - och några katter som sprang efter varandra sprang in framför traktorn - han hade inte en chans även fast han inte körde i hög hastighet (det gjorde han aldrig inne på gårdarna).
Ena katten klarade sig och den andra hamnade under framhjulet - och blev överkörd över hela bakdelen.
Bonden klev upp och backade undan för att få tag i katten och avliva henne - det var inget kvar av henne ansåg man (så avliva henne så hon slipper lida) men medan bonden klev ner från traktorn lyckades kattan ge sig i väg och även fast han försökte hinna ikapp henne han hon in under ladan.
Han ville ju inte att hon skulle ligga där och plågas till döds men nu kunde han ju inte nå henne och fick släppa tankarna på henne - hon var borta!
Drygt fyra månader senare kröp hon fram igen. Hon var lite halt - eller om hon bara var stel - men fullt livsduglig och hon levde i åtta år till.
I vår tid och kultur/samhälle (jag säger inte att det är annorlunda någon annan stans) antar man att hon aldrig skulle klara sig men hon låg under ladan - utan läkare och utan medicin - och klarade sig.
Människan hade kortat ner hennes liv med 8½ år om hon fått tag i missen - men därför att hennes livsgnista var starkare än människans "välvilja" fick hon leva tills hennes tid var menad att vara slut.
Vi hade velat att hon skulle bli frisk inom ett par veckor högst annars är det ingen mening.
och vi vill att jag ska sluta "slicka mina sår" inom lika lång tid - men absolut inte mer än ett halvår.
Sedan ses det som löjligt. "Fastnat" "fixerad" "det måste vara något fel på henne" - ord som jag hört användas om andra så ...
Gud har mig här i väntrummet - han har fört mig hit
Trots allt mitt ältande och den långa tid jag tagit på mig har han fört mig hit nu, för att jag ska få bli så stark - lägga av mig onödig bagage och kanske byta ut en del mot lite fräschare - att jag orkar bära och att jag klarar av vad jag ska möta framöver. Han vill ge mig instruktioner när jag är redo att ta till mig dem/förstå dem, för han vet att jag inte kunnat förstå det han velat säga mig - på lång tid.
Jag börjar inse varför jag inte får åka iväg än - som jag också sa i förra inlägget - och jag börjar känna mig glad för att jag får den tid jag får....sen blir jag säkert otålig igen....
Men just nu är jag tacksam - att Gud inte är som vi människor, som våra kulturer eller våra samhällen Han är den han är - medan vi försöker bygga något efter våra huvuden i stället för att ta emot hans kärlek och följa hans instruktioner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar