Det som kommer upp vid sorg...

....det var så skönt att få skriva brevet till gunnar i förra inlägget...

Sorgen har lättat och ligger inte på mig som en tung mantel längre...

Jag säger inte att jag är klar med sorgen - men för den här gången har jag fått ur mig både sådant som jag visste att jag bar på och sådant som jag inte visste...
När jag tog reda på saker - när jag ville veta sanningen men ändå inte orkade se den - så uppfattade jag saker som jag gömde för att jag skämdes för att jag spionerat och för att de gjorde ont att se det jag såg.
Tankar som inte riktigt är mina - men ändå finns där...
De "poppar upp" när jag låter min sorg få vara och jag tillåter mig själv att vara jag (inte bara i ord utan i själen)-
Nu har det i alla fall lättat och jag känner mig lättare också.

så lämnar jag mig själv - än en gång - i Guds händer
och ber om hjälp att fortsätta min väg...

Brev till gunnar 10

Jag börjar se skillnaden på mig och de tjejer du haft
och jag tror att jag var för bra för dig....
jag menar inte att de andra är dåliga men jag har sett deras tankegångar och hur de ser på livet, en man och förhållanden...och det är som man ofta hör bland tjejer i samhället:

"nu får du läxa upp honom.."
" män är som bussar - det finns alltid en ny runt hörnet"
" vilken skit som inte vill som jag vill"
" han måste korrigeras - så han blir som jag vill ha honom"
"oj, vad du har tuktat honom bra"
"jag vet hur jag ska bearbeta honom - så han går med på det"
etc

Dessa saker har jag ju sett medan jag kollade upp hur saker och ting var

attityden ger ju en osäkerhetskänsla till den/dig som lever bredvid dessa tankar - för även om du säger att man säger det på skoj så är det inte bara skoj det finns inom den som säger det och det märks i sättet de behandlar den de är tillsammans med

Jag gillar inte den attityden och jag gillar inte killar som säger om sina fruar/tjejer
liknande saker heller - eller kallar dem regeringen eller liknande

Jag är inte sådan - jag vill inte ha sånt

Du sa flera gånger till mig:
"jag kan ju vara mig själv med dig"
"aldrig har någon gjort något så snällt mot mig"
"ingen har sett mig som du gör - du kan se rakt igenom mig och bry dig"
"du ger mig en sådan vila"

Jag var inte undfallande mot dig - jag var bara mig själv
men jag var tror du tyckte att jag för bra för - du sa en gång "först hade du din tokiga man och sedan skulle du träffa mig" - och därför måste du förstöra mig så att han kunde säga att jag var knäpp...och ha en orsak till att lämna mig
och du bröt inte med mig förr än jag sa att du i stället för att vara den välsignelse jag trodde du var, var en förbannelse.
Det gillade du inte!
Du ville gärna tro dig själv om gott - trots att du betedde dig som skit.
Och jag tror fortfarande att i hjärtat är du god - men tyvärr har du valt du bort det...

Jag kommer inte ur min sorg - även om jag lever på ett liv som inte hindras av det längre...
och kanske jag får leva med den sorgen...
Men hur det än är så är jag glad att jag lyckades ta mig ut ur mitt låsta rum och våga älska - även om det hindrar mig från att hitta en ny kärlek....

Nu är det snart jul - och jag trodde efter den första julen, vi var tillsammans, att nästa jul firar vi tillsammans ....men så blev det inte!
Och nu har det gått så många jular sedan dess ....

Jag urskuldar inte det jag känner och tänker längre

Jag önskar dig en god jul!
V. kramar

Jag inser ...

...att jag, åter igen, ursäktar mig i mitt sista inlägg.
Jag behöver inte ursäkta mig!
Jag är jag - och jag behöver inte vara som andra tycker eller tänker - och jag behöver inte ursäkta mig för det...
Men det sitter i mig - sedan jag var barn...
Är jag inte som andra tycker och tänker - är jag dum i huvudet
Tycker jag något som andra inte håller med om ska jag "spöas tillrätta" (fysiskt eller psykiskt)
Vill jag något som andra inte vill att  jag ska ha - är jag egoistisk som tycker jag har rätt till det...
Gör någon mig illa och jag blir ledsen - får jag veta hur knäpp jag är för att jag tar åt mig (andra måste ha rätt att bestämma hur de vill göra och det är bara för mig att acceptera - jag har inte rätt att vilja bli shysst behandlad)

Jag vill inte ursäkta mig - så du som tycker negativt om mig du får väl göra det
Det säger mer om dig än om mig
Jag tycker inte illa eller negativ om någon - även om jag inte håller med eller förstår deras tankar, känslor, val eller handlande...
ska inte jag kunna få leva mitt liv på samma sätt och strunta i vad andra tycker om mig?

Barndomen sätter spår som ofta är svåra att riva
Är de goda spår är det ju okej men dåliga är det värre med...

Det är som någon skrev:
" det är lättare att bygga trygga barn - som växer upp till trygga vuxna
än att laga de otrygga vuxna - som haft en otrygg barndom"

Sorg

Jag kände sådan stor sorg idag när jag åkte hem från jobbet.
Tårarna bara rann ner för kinderna som ett stril.
Jag hulkade inte eller något...men hjärtat grät och jag känner att jag förlorat mitt hjärta..
och sorgen är så djup...
Jag förstår att andra inte förstår hur jag fortfarande kan känna det jag känner - det är inte vanligt i vår tid att inte bara gå vidare...

Jag önskar jag kunde - och jag har försökt att bara gå vidare - även om jag inte hittat någon att gå vidare med så har jag försökt gå vidare med mig själv för att kunna möta den jag ska gå vidare med ...men det är hopplöst...

Sorg
med en stilla gråt...

Såg en bild på gunnar i dag - efter att jag kommit hem - och han ser inte ut som den gunnar jag kände
när han var med mig var han vacker och hans ansiktsuttryck var rena
 det är inte samma utstrålning på den bilden jag såg i dag och som den bilden jag tog av honom.

och den mannen jag såg idag var inte någon som attraherade mig alls!

Så är det!

som han brukade uttrycka sig när han ville bli av med mig och "göra något annat"

Men jag hoppas och tror att Gud ska ta hand om allt....

Livet är inte rättvist, men Gud ÄR god

...ge mig sinnesro att släppa det jag inte kan göra något åt
mod och förstånd för att göra något åt det jag kan göra något åt
...insikten om vad som är vad....

Tillit till Gud...

Jesus går på stormiga vatten....

Jag bara undrar vad "det" kommer att leda till.....???

Som det verkar så ska jag röra på mig...

... jag tror inte att det betyder att jag förlyttar mig från väntrummet. Jag tror det är något som händer i väntrummet.
Jag får se vad som händer....
Det känns som allt är en enda stor FRÅGA just nu - som jag inte riktigt vet hur den är utformad eller vad svaret är.
Det enda jag vet är att jag "måste" följa med i frågan och se vad den är och sedan vad svaret är.

Kan inte skriva mer utan bara låta allt bero....

Jag litar på att Gud är med i det här!

Något händer i min tillvaro...

...det ruskar runt där jag sitter och jag vet inte om jag bara ska hålla i mig och låtsas som jag inte ser eller märker det - eller om jag ska flyta med....
Går jag ut från väntrummet om jag flyter med?
I så fall är det vad jag bör göra just nu - för att sedan kunna gå vidare?
Gör jag illa om jag gör det - eller är det ett sätt att ställa saker till rätta (även om det inte logiskt borde vara så)?
Jag är förbryllad - och jag är orolig för en vän....

Gode Gud hjälp mig att göra rätt!

Tänk efter - det gäller så mycket mer än bara tisdagar....

Det är inte omöjligt utan men lättare om du är trygg i dig själv och accpeterar dig själv som du är...

Från; https://www.facebook.com/mittinre

Av Nils Ferlin

Jag såg den här dikten inne hos Kaela - och jag tyckte den stämde så bra in på mina tankar och det jag skrivit om de sista dagarna:'


I livets villervalla vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela vår roll.

Vi dölja våra tankar, vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar och slår.

Vi haka våra skyltar var morgon på vår grind
och prata om väder och vind.

I livets villervalla så nära vi gå -
men så fjärran från varandra ändå.

Sluta tvivla - sluta försvara...

...mig själv...
Två bördor som ligger i min ryggsäck...
Dessa hade jag slängt ur, innan jag träffade gunnar,  men tydligen för nära så när allt knas med honom hände plockade jag upp dem igen....

Varför plockade jag upp dem igen?

Därför ännu en sak som jag har i ryggsäcken fanns där fast jag inte viste det;
rädslan för att verka dum.

Dessa tre måste ur bagaget NU!

Jag ber Gud om hjälp att se om/när jag tänker ta upp dem igen - och att han ger mig förståndet och styrkan att stå emot....och få vishet för vad som är sund tvekan och tvivel på mig ...likaså visheten vad som är förklaringar för att tydliggöra vad jag menar och vad som är att försvara något jag inte behöver försvara.
Rädslan för att vara dum - ÄR onödig; jag är INTE dum (bara för att jag tänker annorlunda betyder det inte att det är fel)
Jag ber också om hjälp att skilja på vad som är dumt - och när jag är rädd för att verka dum.

Tre saker mindre i mitt bagage...
Jag längtar efter att få resa vidare...
jag stampar av otålighet men vet att det bästa är att vara där jag är - just nu...

Jag förstår att det finns de som jag tycker jag är knäpp...

....med tanke på förra inlägget.
Jag vet att vi har stängt till alla sinnen, i vår tid och tidsanda.
Jag tror inte det är så stor skillnad var man än bor - kanske med undantag till naturfolken...

Jag tror inte vi är skapade till att inte höra, se eller känna saker som vi ändå är skapta med
Jag tror att det finns en större vidd i det än vad vi tillåter.
Det kan vara p.g.a. smärta, sorg - eller vetenskap t.ex.

Men jag tror att vi fostras till att inte se det.

Ett exempel; ett barn vaknar på natten och säger att det ser "något" men föräldrarna säger att det inte finns något där - ibland blir de till och med irriterade på barnet för att de ser något som de inte ser och med tiden säger barnet inte vad det ser och till slut så har det själv övertygat sig om att föräldrarna (som de älskar - och litar på, hur än föräldrarna är) att det själv är dumt och löjligt. Barnet sluter till för det som det ser.
Såg det något?
Nej, säger de flesta
Men vet vi det med säkerhet?
Är vår sanning verkligen sanningen?

Jag har hela mitt liv (eller sedan barndomen) inte varit öppen. Jag har inte ens litat på mig själv - min magkänsla (därför att viktiga vuxna runt mig sa att den var fel eller löjlig). Jag har också gått på så många smällar p.g.a. det.
Även med gunnar!
Jag kände att något var på tok ...men när jag frågade nekade han till det och sa att allt var bra.
Jag kände att han hade starka känslor för mig - även om det kändes som något var på tok.
Men jag lät mina gamla erfarenheter "sparka på mig" så jag trodde att han inte kunde ha det...

Något var på tok....men....
känslorna fanns där - och därför öppnade sig mitt hjärta (och nu vill det inte stänga sig även när jag gör allt för att få det till det) och det är fortfarande öppet för gunnar också (när jag inte är på min vakt)

Nej, jag är inte färdig
Jo, jag har släppt taget

Och - jag har lämnat allt till Gud!

Och jag är helt övertygad om att det inte är jag som är förloraren i detta!

Jag tänker bara inte som de flesta i min samtid

Jag hör hans hjärta än i dag...

Jag såg att någon varit inne på det inlägget där jag skriver att jag hör hans hjärta.
Jag har inte gått tillbaka för att läsa vad jag skrev - det spelar inte så stor roll...
Men jag hör hans hjärta då och då än i dag...
Kanske det skulle vara mer om  jag var öppen för att höra...?
Oftast när jag hör hans hjärta ropa så stänger jag till mitt hjärta, som tydligen har slappnat av och öppnats, för att inte höra mer...

Han har ju visat att han inte vill att jag ska höra honom
Han har ju visat att han inte tycker att jag är något bra för honom
Han har också visat mig att han tycker att jag inte är något värd

Därför vill inte heller jag höra hans hjärta -
för hur mycket än hjärtat ropar så bestämmer inte det utan det gör han själv...

Skulle han vilja att jag hörde honom, tyckte han att jag var bra för honom och tyckte han att jag var värd mer än det han gjorde mot mig...skulle han vända om och be om förlåtelse (det viktigaste av allt)för vad han gjort.
Ville han att jag skulle höra honom skulle han be mig lyssna
och om han ville ha mig i sitt liv be mig att inte stänga dörren för honom

Han har inte bett om förlåtelse - han bara höll på tills det brast, fullständigt, för mig och då dömde han mig och flydde...så fegt...
Det viktigaste är att be om förlåtelse - det visar att man inser att man betett sig illa...

Jag bad honom om förlåtelse flera gånger under den tiden då vi sågs - och han betedde sig illa
och jag betedde mig illa som en reaktion på det (ändå mitt ansvar) - men han bad bara om "ursäkt" som ett sätt att få mig att få dåligt samvete/bli tyst för att jag blev arg eller ledsen

Det är sättet man säger det på - eller varför ursäkten kommer

Jag vet inte om detta är något som jag ska plocka ur mitt bagage - eller om jag bara ska lägga det i botten för ev. nyttig erfarenhet/behov i framtiden
Gör detta att jag reser onödigt tungt?
Är det sorgen över hans uteblivna förlåt etc. som jag ev. ska kasta?
är det en börda att stänga mitt hjärta?
Eller är allt bara dumma minnen som inget är att ha?
Det känns som en frågeställning fattas här men jag hittar den inte....???
Gud hjälp mig att se vad som jag ska göra med det här!

Hur som helst jag hör hans hjärta än i dag - men väljer att stänga till mitt, därför att han inte vill att jag hör hans.
Ville han det skulle han höra av sig och.....

Att vara nöjd....?

Jag måste säga att jag genom livet varit nöjd; glad och positiv, hur situationen än varit. Många gånger har den varit svår - och människor som funnits i periferin av mitt liv har många gånger sagt att de är förundrade över att jag kan vara så glad jämt.
Men jag kände inte att jag inte kunde vara glad - jag var glad.
Däremot såg jag inte att de närmaste och de som jag såg som mina vänner inte borde få ta av mig så som de gjorde - och fick - och att de verkligen försökte "trycka ner" mig.

När jag insåg att jag verkligen blev slutkörd pga. dem och försökte ändra situationen fick jag till slut lov att rensa ur dem ur mitt dåvarande bagage (för de låg i mitt bagage och inte i deras eget) då de inte ville ta över sig själva - och vara min VÄN såsom jag var deras.

Jag kräver aldrig något av vänner men jag önskar (numer) och kan de inte ställa upp på mina önskningar - som inte är så stora faktiskt - så får de vara lite mindre nära vänner som jag har lite mindre tid med och ger mindre till också.

Det är inte fel att vara nöjd för jag tror att det är det samma som att vara "lycklig med det man har"  i stället för att tro att "lyckan kommer om jag har..."

Den enda gången som jag inte varit nöjd - är när jag blev lurad av gunnar.
För han lovade och lovade men höll aldrig - och det mesta som han lovade frågade jag inte efter.
En del frågade jag var han stod och hur han tänkte (visserligen ibland som jag ser det idag med ledande frågor - som en person som VILL luras nappar på - men inte som inte gick att svara ärligt på).
Visst har jag gnällt inför mig själv och Gud ibland - men sedan nöjt mig igen då jag egentligen inte saknat något viktigt.
Även om hela mitt liv egentligen varit en kamp så var det så.
Den enda gången som jag VERKLIGEN inte accepterade min situation som den var, var med gunnar!

Så tillbaka till väntrummet på flygplatsen - jag rensade ur en del innan jag började min resa och träffade gunnar - och ändå hade jag saker med som jag inte skulle och troligen plockade jag upp lite "souvenirer" under tiden gunnar var med på resan som jag inte ska ha kvar (inte alla men en hel del) och jag måste bara se var de ligger och vilka dessa är för att kasta dem.
Kanske bör jag se om jag kan hitta en ny, mindre väska att packa om i också?

Jag har en fördel; jag har Gud på min sida!

Hemma idag - och i morgon...

Jag ringde mig sjuk idag.
Det är något konstigt med det här onda.
På måndagen hade jag något tidigt på morgonen - innan jobbet - kände mig som jag fått stryk men ändå rätt okej.
Åkte till jobbet.
Kom hem på kvällen badade varmt - pga. smärtan och gick och la mig vaknade efter flera timmar.
Så ont!
Badade igen varmt innan jag gick och sov.
I går när jag vaknade kändes det okej - gick till jobbet - och fick ont på jobbet...
Kvällen hemma kändes bättre
Jag tänkte "nu har det vänt!"
Vaknade först i natt med smärta och sedan i morse - så jag ringde sa åtminstone två dagar - så får vi se om jag kommer på fredag.....

Så konstig smärta - sitter över allt och ingen stans. Det flyttar sig också men mycket sitter i lårens utsida - och jag vet inte om det är för att jag spänner mig av den andra smärtan men....

Nu är jag hemma!
Är smärtan för att jag ska glömma bort att jag ska rensa ur i bagaget för att så småning om kunna resa vidare lättare?

Det har jag inte glömt men heller inte orkat....men jag kanske kan orka lite i dag när jag får vila?

Ska försöka ta lite mellan vilan här hemma för det har verkligen fått rasa ihop här för jag har inte orkat när jag kommit hem efter jobbet - och inte alls i söndags...

Bara lite allmänt hur livet är just nu....men jag har ingen tanke på att det här är något beständigt.
Det känns mer som en attack på "flygplatsen" så det ska bli stök för att jag ska ta mig därifrån och/eller för att glömma att jag är på väg och vad jag ska göra innan jag kan åka vidare....

Idag ingen bra dag....

...eller kanske är den det ändå....?



Jag vaknade i natt av att jag hade ont i hela kroppen...orkade inte göra något åt det och sov med det - vilket resulterade i mer ont.
Vaknade tidigt med smärta och att jag frös så jag skakade.
Tog ett par tabletter och la mig i ett varmt bad - sen tillbaka till sängen.
Sov flera timmar - vaknade igen med smärta - tog ett par nya tabletter och åt lite
Jag mådde illa så ont hade jag - och tabletterna gjorde ju inte illamåendet bättre.
Maten dämpade det lite.
Vaknade åter efter flera timmar med värk - och huvudvärk - och kroppen behövde kaffe.
Det har den fått - och nya tabletter.
Jag är så trött i kroppen - men det känns ändå bättre...
förhoppningsvis kan jag jobba i morgon trots dagens obehag...?

Men en positiv (ja, hm?) effekt av sovandet är att jag känner att jag har med mig fel bagage.
Jag hade packat i, när jag började min resa, det som jag trodde då var rätt - och jag hade inte tagit med sådant jag tidigare haft med mig för jag insett att det inte var något att ha...
Men en del av det jag tagit med mig nu är sådant som jag inte skulle haft med mig - då hade min resa blivit så mycket lättare för mig - och jag packade ner en del på vägen också som jag inte ska ha kvar.....så nu sitter jag här och väntar i detta väntrum ....men jag förstår att jag inte kommer att få komma vidare utan att ha rensat ut sådant som jag inte ska ha med.
Den fortsatta resan kommer att vara så mycket lättare när jag gjort det - men vad är det jag ska rensa bort?
Jag förstår att detta också är att vänta på instruktioner för...och nu finns ändå ingen annan möjlighet om det inte är så att jag vill gå ut ur väntrummet till något som inte är mitt att vara i (för att slippa rensandet) men det känns inte inom mig som en möjlighet så jag sätter mig ner igen - och väntar!

Gud ge mig styrkan att ...mod att ....och förstånd att inse....

Fortfarande i väntrum...

...och väntar på avgång - en försenad känns det som - och vad kan man göra när man väntar i ett väntrum?
Det finns inte mycket att göra eller säga.
Jag kan gnälla och stöna - men vad tjänar det till?
Jag kan sätta mig ner och bara vänta ......och då hamnar jag lite som i vakuum ...blir tyst och bara vilar. Kanske blir jag trött och somnar till en stund - och på så vis får lite vila.

Hur som helst - jag är inte där jag ska vara ....
Jag hade planerat en resa men den stannade på vägen - och här sitter jag.
Är jag bara försenad - eller ska jag resa någon annan stans?

Det är bara att vänta tills avgången - ropar att JUST JAG ska gå mot gaten och kliva på...
...då vet jag vart jag är på väg ....men inte hur landningen blir....

Så - för tillfället har jag inte mycket att säga - och ärligt talat så tänker jag inte ens så värst mycket.

Men nu är det helg och vila "står på tapen" - kanske blir det något litet nöjsamt i kväll...

Trevlig helg önskar jag dig som ev. läser detta...

Jag ropar inte hej...inte än...men kanske, kanske ....

...är jag ett steg på rätt väg.
I kväll har jag fått ett projekt som jag har trott på men som jag inte har klarat av att fullfölja färdigställt - nu är det bara att vänta och se vad resultatet blir....
Men hellre ett dåligt resultat än att jag inte färdigställt det.....

"Allting vilar i min Faders händer...."

Vill inte se tillbaka...

Ibland ser jag i statistiken att någon varit inne och tittat på inlägg från några år tillbaka och jag undrar vad skrev jag där. Men när jag funderar på att gå dit och titta så känner jag att jag inte vill.
Jag undrar om jag inte vill veta med mig/se det som jag tänkte och var då (erkänna för mig själv hur det var och hur jag tänkte) eller om det helt enkelt är så att läkningen på "såren" är så nytt/färskt att jag skulle riva upp allt igen och göra mig själv illa genom att läsa det.
Minnen är nog - men tänk om jag skulle ramla tillbaka i mitt gamla beteende? Jag kan halka till ibland nu med men jag tar mig tillbaka väldigt snabbt - kanske jag inte kan det om jag läser om det som var (speciellt hur jag var och tänkte)?

För övrigt - även om jag ändå egentligen mår bra - är jag fortfarande väldigt i känslan av att "allt" är fel och det får mig att känna lite ångest och panik. Det är inget allvarligt utan bara olusten som det medför.