Jag var "bråksjuk"...

Efter att jag släppt tanken i morse så har dagen gått och jag har sett att jag varit "bråksjuk" - känt mig illa behandlad och velat ge en "smäll" tillbaka...
Jag tror inte det är rätt väg - ärligt talat ...Det är aldrig rätt väg!
Att säga vad man känner, tycker och tänker är rätt men det ska fortfarande vara med rätt inställning...

Jag får se hur Gud leder vidare

Jag tror att jag fått ett första steg att ta...
kanske ska jag stanna där bara för att ha på fötterna inför framtiden...?

Känner mig nöjd med det just nu...

Låter Gud göra det bättre än vad jag kan...

En situation i livet har inte känts bra...
Jag har tänkt ta till åtgärder för att visa det också...
Men medan jag försökt ta den vägen så har det stoppats; jag har inte nått fram till det jag behövt för att kunna ta till de åtgärder som jag tänkt...
Så nu här på morgonen - och delvis i går vid något som predikanten sa i går i kyrkan - så fick jag tillsägelsen/känslan att låta det vara och lämna situation och person/er till Gud

Det handlar inte om mod - utan att bara lämna i från sig det och inte hävda min rätt - Gud ska strida för mig....
Om jag ska vara ärlig så tror jag också att Gud kan göra det på ett bättre sätt....

Det känns svårt att låta bli att göra något - och jag tror i bland att Gud visar oss en väg att handla också - men den här gången känns det som han vill att jag släpper det...?
Så jag försöker/vill lita på Guds omsorg om mig

Barnvakt

En mysig kväll i går  med mysig barn...
och nöjda föräldrar som kom hem..
så gott!
Jag är nöjd!

Fredag...

...och jag längtar efter helg.
Jag har varit så trött den här veckan - och sovit väldigt tungt - så jag tror att jag behöver lediga mornar...ska bli skönt att få vakna när jag vaknar i morgon - och inte för att klockan ringer.

Jag brukar ofta vakna före klockan annars när jag inte är trött - och det är en enorm skillnad under dagen...
I kväll ska jag vara barnvakt åt mycket goda vänner som behöver "partid" - och det är jag glad att de vill och kan ta sig...

Tålamod att vänta...

Andra kanske tycker att det bara är att gå vidare...

...att inte ge någonting mer av mitt liv ...till honom ...för på ett sätt är det ju det jag gör när jag inte blir klar...
...men samtidigt är det just det som är grejen; jag är inte klar!

Går jag då vidare så kommer jag inte att bli klar heller för då "sopar jag bara under mattan" och då ligger "skiten" där och luktar illa...

Jag måste låta det ta sin tid - oavsett vad som ska hända framåt...

Jag tror inte jag är dum som tänker så - utan jag tror att jag är klok...

Visst tiden går men mitt egenvärde hänger inte ihop med att jag har en man (oavsett varför jag har honom)...och därför så känner jag att det viktigaste är att jag blir hel....

Ska jag sedan ha en man så måste det vara rätt - och massor med vänskap och kärlek - annars kan det vara....
Därför att mitt egenvärde säger mig att det är det enda som är gott nog för mig - och för mig att ge...

OJ!

Jag går igenom mig själv just nu.
Vad kände jag, vad tänkte jag - och framför allt hur agerade jag?

Det är inte lätt - men en sak vet jag:
jag gick ärligt in i det hela men blev så fasligt snuvad på ärligheten av någon som jag
absolut inte kunde tro kunde göra det...

Det får mig att undra - för jag brukar kunna uppfatta sådant (och framför allt har jag aldrig litat så på någon förr) - "i vems ärende gick han?"
"vad var det som styrde honom?"

Jag var ärlig!
Men pga det jag fick - försökte jag till slut använda mig av rävspel
Inte bra - inte bra alls
jag vill bara vara sann - inte något annat

Jag förstår inte hur han kunde bete sig så - så att jag blev helt knäpp?

Är jag fast i det här nu - eller kan jag bli helt fri?

Förnöjsamhet

Kärlek

Jag älskar kanske mindre än jag gjort men ändå mer än du någonsin kan förstå eller ana.
Du har genom dina val gått förlorad en kärlek som inte hänger på vad du ger, gör eller har utan helt enkelt på att du är du...
Jag förstår att nu är du älskad pga det du gör och ger (kanske också pga vad du har)
är det en bättre kärlek, i dina ögon, så är du där du ska vara...

Kärlek:
1. Om jag ta­lar både människors och äng­lars språk, men sak­nar kärlek, är jag ba­ra ekan­de brons, en skrällan­de cym­bal.
2. Och om jag har pro­fe­tisk gåva och känner al­la hem­lig­he­ter­na och har he­la kun­ska­pen, och om jag har all tro så att jag kan flyt­ta berg, men sak­nar kärlek, är jag ingen­ting.
3. Och om jag de­lar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men sak­nar kärlek, har jag ingen­ting vun­nit.
4. Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst.
5. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont.
6. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en.
7. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den.
8. Kärle­ken upphör ald­rig. Den pro­fe­tis­ka gåvan, den skall förgå. Tungo­ta­let, det skall tyst­na. Kun­ska­pen, den skall förgå.
9. Ty vår kun­skap är be­gränsad, och den pro­fe­tis­ka gåvan är be­gränsad. 
10. Men när det full­kom­li­ga kom­mer skall det be­gränsa­de förgå.

1:a Korinterbrevet kap. 13  (Nya Testamentet)

I går var sorgen över mig igen...

Det är så konstigt; det har gått så lång tid och för det mesta så känns tillvaron helt okej.
Men så kommer sådana dagar som igår då sorgen - och till viss del saknaden - efter gunnar kommer över mig igen. Och - jag förstår inte varför det kommer.
Men jag förstår att jag är inte redo för ett nytt förhållande för ingen ska behöva gå in i ett förhållande med någon som har hjärtat eller tankarna på annat håll (oavsett om det är någon reel person eller bara tankarna på någon annan oavsett).

Jag känner mig omskakad när jag skriver det här - och en viss känsla av förnedring.
Känslan av att ha blivit grovt utnyttjad
Men ändå känner jag att gunnar är ännu mer utnyttjad....

Kan inte förklara mer än att så känner jag - inte så att jag bortförklarar gunnars agerande lika lite som jag bortförklarar mitt eget...

Nog så!
Mer så snurrar jag bara in mig i en massa onödiga ord...

Lämna till Gud, det du inte kan göra något åt!

Det har varit en tid med händelser......av olika slag...
Jag vet att jag inte skrivit på ett tag men inte att det är nästan en vecka sedan sist.
Fast jag har inte haft känslan att jag ska skriva eller ens lägga in något men nu vill jag dela med mig av ett bibelord:

Orientalisk dans...

Jo, då jag klarade av att dansa i kväll - första lektionen och jag fick beröm för mina rörelser, av läraren.
Jag har ont i höft och svank men kände hur det knäppte och lossnade när jag tvingade mig till att göra rörelserna fullt ut..och jag hade mindre ont efter lektionen...
Det här blir bra - första lektionen gjord..

Ska bli roligt att fortsätta i höst!

Tre sämre nätter - då jag inte fått tillräckligt med sömn...

...gör att jag är väldigt trött idag.

I kväll ska jag börja en kurs i magdans - och jag hoppas jag ska orka det för det ska bli så roligt!

Vad tråkigt Gunnar att du inte kände det samma för mig

Även efter att jag visste vad du höll på med så stämde det här
in på hur jag kände det när jag såg, hörde eller tänkte på dig.
Från; Facebook/krossa Jantelagen

Var gång något får mig att tänka tillbaka känner jag att jag måste
lämna det i från mig för att det inte ska börja "snurra" i huvudet
på mig.
Samtidigt när jag läser det känner jag faktiskt glädje när jag tänker
på gunnar.
Jag önskar honom allt gott!

Ge inte upp...

Från Facebook/krossa jantelagen

Även om det är svårt i stundens smärta och sorg så kan man välja om man vill låta det blir något lärorikt eller om man hellre bara vill stoppa huvudet i sanden

Från Facebook/ stoppa jantelagen.

Om någon sårad hittar hit...en liten påminnelse...

Om någon behandlar dig som skit, kom ihåg att det är något fel på dem, inte dig.
"Normala" människor springer inte runt och "förstör" andra människor!

okänd

Gunnar har kontakt med en av tjejerna som jag kom på honom med...

ja, kanske fler men det vet jag inte säkert...fast det är inte henne han har ett förhållande med...
Det är säkert en månad sedan jag fick veta det - men som tur är så är det inte mitt bekymmer...
Varför skriver jag om det nu?
Därför att något jag läste påminde mig om det - och jag lyfter upp det i ljuset för att INTE det ska få bli ett hjärnspöke som kan göra sig till nåt stort i min hjärna.

Jag börjar undra om jag bara tryckt ner det - i stället för att släppa det - och att det har gett negativa konsekvenser ren fysikt ...
Jag har undrat ett tag varför jag gör en speciell sak sedan någon tid tillbaka
hm...
Släpper det nu så var det nog så...
Jag tänkte när jag fick veta det att det inte var mitt problem - men innan jag tänkte det så var det som en sur trasa rakt över ansiktet...."hon fick minsan hänga med"

Varför lämnade jag det inte till Gud?
Jag lämnar både mig själv och gunnar med "följe" oavsett vilka de är till Gud
vill inte bära på  något som inte är mitt att bära och jag inte kan göra något åt...

Så talande - så tydlig! När man inte kan men vill styra sin egen tillvaro...

Jag önskar ingen denna upplevelse som är förtärande.