Idag vaknade jag tidigt - även fast jag somnade sent i går för jag inte kunde komma till ro - och känner mig piggare än jag gjort tidigare i veckan.
Jag har varit så trött så att det känts som om kroppen varit en overall som varit för tung för mig.
Konstigt att jag känner det som om något är avlyft från mig idag!
Jag undrar vad det är - har jag haft en infektion i kroppen kanske som nu backat?
Hur som helst så känns det rätt så bra just nu - får se hur det känns i eftermiddag, då kanske jag känner mig trött pga för lite sömn men det är en annan sak :)
Denna dag börjar bra - och solen skiner
Det blir en fin fredag - tror jag!
fredag 30 september 2011
torsdag 29 september 2011
I morgon är det fredag....
....och jag längtar efter helgen för jag är så trött och behöver få vila.
Dagen har dock varit bra ändå
Dagen har dock varit bra ändå
onsdag 28 september 2011
Jag borde inte
Jag såg den här dikten i en annan blogg - och kunde inte låta bli att ta med den hit eftersom den är så med i den sista tidens inlägg från mig. De tankar jag har - och hur det varit:
Jag borde inte vilja det jag vill
tänka det jag tänker
känna det jag känner
säger ni.
Också rösterna inom mig säger det samma.
Vad jag har ansträngt mig
att vara en annan:
den jag borde.
Bort med alla borde som tar mitt liv!
Nu vill jag möta och lära känna
mig själv
utan att värdera
helt enkelt läsa en människa
som är jag
och ta henne till mig.
Jag tillåter mig att vilja det jag vill
tänka det jag tänker
känna det jag känner.
Djupt i mitt vara
vill jag rota mig
i den verklighet som är mig given.
Du
du är den du är.
När jag är den jag är
kan jag vara dig en partner, en vän.
Margareta Melin
Jag borde inte vilja det jag vill
tänka det jag tänker
känna det jag känner
säger ni.
Också rösterna inom mig säger det samma.
Vad jag har ansträngt mig
att vara en annan:
den jag borde.
Bort med alla borde som tar mitt liv!
Nu vill jag möta och lära känna
mig själv
utan att värdera
helt enkelt läsa en människa
som är jag
och ta henne till mig.
Jag tillåter mig att vilja det jag vill
tänka det jag tänker
känna det jag känner.
Djupt i mitt vara
vill jag rota mig
i den verklighet som är mig given.
Du
du är den du är.
När jag är den jag är
kan jag vara dig en partner, en vän.
Margareta Melin
En trygg plats
Idag har jag kommit till en plats som känns bra för mig - och en plats där jag kan arbeta med mig själv i "nötning" med den som väckte upp mitt mest aggressiva medberoende.
Jag önskar på sätt och vis att jag hade börjat skriva den här bloggen redan då i starten - för att det skulle vara synligt hur mycket jag förändrats under åren - men samtidigt är jag glad att jag inte gjort det för det hade varit jobbigt att titta tillbaka på.
Och då, när jag var i det, så skämdes jag för hur jag betedde mig och även om jag inte klarade av att göra annat då, så såg jag att jag betedde mig sjukt.
Men det sjuka var en reaktion på något annat sjukt så (även om han försökte få mig att tro att jag var sjuk och han var sund och klok) jag kunde inte döma mig själv hårt.
Det var när jag ramlade tillbaka i något som jag bestämt mig för att sluta med som jag "knäckte mig själv" eftersom jag tog till alla hemska ord och bedömningar om mig som min mamma gav mig som barn/tonåring och det gjorde ju att jag "låg och krälade" (mentalt) i skit och försökte ta mig upp men allt "skit" tyngde så mycket så det tog tid.
Samtidigt så hade jag en stolthet i mig själv - som alltid gått emot min mammas utlåtande och behandling av mig (troligen den som gjorde att jag inte knäcktes fullständigt som människa) och den reste sig upp mot gunnars beteende mot mig då och då och försvarade mig - sa att jag inte hade fel.
Men också värderingar i samhället - och "experters" (med all respekt till deras kunnande) fick mig att tappa mig själv och vad jag behövde för att kunna komma vidare.
Troligtvis - om jag hållt fast vid den väg som jag kände var min - så hade jag kommit längre idag än var jag är nu och också varit starkare i mig själv än vad jag är idag.
Till slut så kunde jag inte ta annan väg än den som var min - och på den så kom känslan av att vara gunnars vän - och den gjorde mig trygg i mig själv.
Visst jag "nöts" ibland mot gunnar - och reagerar men jag kan också återreagera nu för jag känner mig trygg
Jag vet att många säger: "vara vän men en sådan som honom - han förtjänar det inte - det finns andra att satsa på!" och allt är sant.
Men vi gör alla fel - om vi ska se på om han förtjänar det eller inte - och jag förtjänar det. Jag förtjänar att få komma vidare och att få bearbeta mina fela och brister som jag troligtvis inte skulle se lika tydligt i andra sammanhang och inte heller hur djupa de är - eftersom jag aldrig blivit så "knäpp" som jag blev med gunnar.
Jag känner mig trygg och säker på att jag är på rätt väg - för mig (har vi tur så är det rätt för gunnar också) som kommer att göra mig fri från mitt medberoende.
Kanske jag alltid måste vara på min vakt för att inte ramla in i det igen men jag är ändå friare än innan.
Jag håller mig på vägen!
Idag är jag trött men det blir en bra dag ändå!
Jag önskar på sätt och vis att jag hade börjat skriva den här bloggen redan då i starten - för att det skulle vara synligt hur mycket jag förändrats under åren - men samtidigt är jag glad att jag inte gjort det för det hade varit jobbigt att titta tillbaka på.
Och då, när jag var i det, så skämdes jag för hur jag betedde mig och även om jag inte klarade av att göra annat då, så såg jag att jag betedde mig sjukt.
Men det sjuka var en reaktion på något annat sjukt så (även om han försökte få mig att tro att jag var sjuk och han var sund och klok) jag kunde inte döma mig själv hårt.
Det var när jag ramlade tillbaka i något som jag bestämt mig för att sluta med som jag "knäckte mig själv" eftersom jag tog till alla hemska ord och bedömningar om mig som min mamma gav mig som barn/tonåring och det gjorde ju att jag "låg och krälade" (mentalt) i skit och försökte ta mig upp men allt "skit" tyngde så mycket så det tog tid.
Samtidigt så hade jag en stolthet i mig själv - som alltid gått emot min mammas utlåtande och behandling av mig (troligen den som gjorde att jag inte knäcktes fullständigt som människa) och den reste sig upp mot gunnars beteende mot mig då och då och försvarade mig - sa att jag inte hade fel.
Men också värderingar i samhället - och "experters" (med all respekt till deras kunnande) fick mig att tappa mig själv och vad jag behövde för att kunna komma vidare.
Troligtvis - om jag hållt fast vid den väg som jag kände var min - så hade jag kommit längre idag än var jag är nu och också varit starkare i mig själv än vad jag är idag.
Till slut så kunde jag inte ta annan väg än den som var min - och på den så kom känslan av att vara gunnars vän - och den gjorde mig trygg i mig själv.
Visst jag "nöts" ibland mot gunnar - och reagerar men jag kan också återreagera nu för jag känner mig trygg
Jag vet att många säger: "vara vän men en sådan som honom - han förtjänar det inte - det finns andra att satsa på!" och allt är sant.
Men vi gör alla fel - om vi ska se på om han förtjänar det eller inte - och jag förtjänar det. Jag förtjänar att få komma vidare och att få bearbeta mina fela och brister som jag troligtvis inte skulle se lika tydligt i andra sammanhang och inte heller hur djupa de är - eftersom jag aldrig blivit så "knäpp" som jag blev med gunnar.
Jag känner mig trygg och säker på att jag är på rätt väg - för mig (har vi tur så är det rätt för gunnar också) som kommer att göra mig fri från mitt medberoende.
Kanske jag alltid måste vara på min vakt för att inte ramla in i det igen men jag är ändå friare än innan.
Jag håller mig på vägen!
Idag är jag trött men det blir en bra dag ändå!
tisdag 27 september 2011
En vänskap - trots allt
Dagen har varit bra...
Fast fram mot kvällen fick jag lite oro i kroppen.
Jag fick tankar på att jag skrivit dumt och att jag gjorde gunnar besviken - eftersom han förnekade att han höll mig på avstånd.
Tänkte skriva ett mail till - för han har ju naturligtvis helt nonchalerat mig (mailet) - och försöka ge någon slags förklaring men jag bestämde mig för att låta bli.
Jag hade ju skrivit att jag inte tänkte lägga mer engagemang på saken än vad jag gjort - och med mailet var det sista jag skulle beröra det hela.
Sen har jag känt mig lugn för det - även om det är något i mig som oroar mig för att han inte har svarat.
Och jag kom på att jag är mer rädd för att bli helt nonchalerad än för att få skäll, bli kallad för dum i huvudet eller till och med att få stryk - för då bryr man sig ju om mig i alla fall (även om det är negativt).
Det kommer ju från barndomen - den enda (kanske med lite modifikation men inte mycket) uppmärksamhet jag fick (om jag fick någon) från min mamma var negativ.
gunnar slåss inte, han är en mycket snäll människa i sig själv, men han kan bli elak och kall om jag kommer för nära hans missbruk dock - och det är troligtvis det jag har gjort nu igen.
Hur som helst så är det hans problem - och inte mitt - så jag låter honom vara
men jag backar inte för att vara hans vän i alla fall
Dum?
I så fall kommer jag så småningom att se det själv - om inte så kan gunnar vinnas bort från sin missbruk
Jag hoppas på det sista - men jag tänker inte försöka lösa det!
Jag bara finns här - utan att stänga av mitt liv för hans skull.
Fast fram mot kvällen fick jag lite oro i kroppen.
Jag fick tankar på att jag skrivit dumt och att jag gjorde gunnar besviken - eftersom han förnekade att han höll mig på avstånd.
Tänkte skriva ett mail till - för han har ju naturligtvis helt nonchalerat mig (mailet) - och försöka ge någon slags förklaring men jag bestämde mig för att låta bli.
Jag hade ju skrivit att jag inte tänkte lägga mer engagemang på saken än vad jag gjort - och med mailet var det sista jag skulle beröra det hela.
Sen har jag känt mig lugn för det - även om det är något i mig som oroar mig för att han inte har svarat.
Och jag kom på att jag är mer rädd för att bli helt nonchalerad än för att få skäll, bli kallad för dum i huvudet eller till och med att få stryk - för då bryr man sig ju om mig i alla fall (även om det är negativt).
Det kommer ju från barndomen - den enda (kanske med lite modifikation men inte mycket) uppmärksamhet jag fick (om jag fick någon) från min mamma var negativ.
gunnar slåss inte, han är en mycket snäll människa i sig själv, men han kan bli elak och kall om jag kommer för nära hans missbruk dock - och det är troligtvis det jag har gjort nu igen.
Hur som helst så är det hans problem - och inte mitt - så jag låter honom vara
men jag backar inte för att vara hans vän i alla fall
Dum?
I så fall kommer jag så småningom att se det själv - om inte så kan gunnar vinnas bort från sin missbruk
Jag hoppas på det sista - men jag tänker inte försöka lösa det!
Jag bara finns här - utan att stänga av mitt liv för hans skull.
Ett enkelt mail
Skrev ett mail och förklarade varför det känns som gunnar håller avstånd men att det är okej och att jag är hans vän och är kvar vad han än väljer att göra.
Jag vet att en del kan se mig som löjlig som gör det men det är inte förbehållningslöst - jag menar jag är inte en vän som går under själv pga att jag är en vän.
Jag vill inte låtsas som jag inte ser hans avståndstagande - men heller inte engagera mig mer i det än jag nu gjort.
Det känns bra - och jag har sovit så gott i natt (antagligen därför att jag i mig själv hade tagit ovanstående beslut redan i går kväll i mitt inre fast än tanken i huvudet inte kom förr än nu på morgonen)
Det blir en bra dag idag
Jag vet att en del kan se mig som löjlig som gör det men det är inte förbehållningslöst - jag menar jag är inte en vän som går under själv pga att jag är en vän.
Jag vill inte låtsas som jag inte ser hans avståndstagande - men heller inte engagera mig mer i det än jag nu gjort.
Det känns bra - och jag har sovit så gott i natt (antagligen därför att jag i mig själv hade tagit ovanstående beslut redan i går kväll i mitt inre fast än tanken i huvudet inte kom förr än nu på morgonen)
Det blir en bra dag idag
måndag 26 september 2011
Funkar - i alla fall än så länge
Nu har vi haft lite kontakt gunnar och jag. Vi har inte haft någon mer närkontakt utan hållt oss till vänskaplig hållning.
Han har hjälpt mig ´med en del saker också och jag är glad för det.
Jag förstår att han har "något på gång" men jag kan inte - och vill inte göra något åt det och det är ju en av orsakerna till att vi inte närmat oss varandra mer än så. Och hans sätt - lite på sin kant - visar mig att så är saken (det är inte första gången jag sett det).
Han frågade idag vad det var och jag frågade om han ville ha ett ärligt svar och det ville han så jag sa att det kändes som han höll avstånd.
Jag sa också att det var okej - bara han kunde tala om det så jag visste var han var.
Han förnekade ju - och sa att det inte fanns anledning (och det gör det ju inte) mer än han kanske vill, behöver inte klarar annat - och det får vara okej.
Jag förstår mig inte alltid på dig - sa han - och det är nog sant.
Frågade om han förstod sig på sig själv alltid då. Ja sa han som svar men jag frågade "verkligen?" och då svarade han nej.
Det känns lugnt faktiskt - jag tar avstånd lite (utan att stöta bort honom) från och med nu.
Känner mig faktiskt otroligt lugn utan att jag för den skull tror att jag gömmer undan mina känslor och tankar.
Jag tror att jag håller mig på vägen med blicken rakt fram just nu - och det är nog det som är det som gör det (jag vägrar att ens kika åt skogen till)
Fast igår tog jag en sväng - långt ut på vägkanten en stund - men jag sprang sedan inte upp i skogen utan vände åter till mitten av vägen.
Håller jag mig kvar på vägen - så ska det här funka!
Jag skriver lite kryptiskt just nu - men det är vad jag kan göra just nu....
Han har hjälpt mig ´med en del saker också och jag är glad för det.
Jag förstår att han har "något på gång" men jag kan inte - och vill inte göra något åt det och det är ju en av orsakerna till att vi inte närmat oss varandra mer än så. Och hans sätt - lite på sin kant - visar mig att så är saken (det är inte första gången jag sett det).
Han frågade idag vad det var och jag frågade om han ville ha ett ärligt svar och det ville han så jag sa att det kändes som han höll avstånd.
Jag sa också att det var okej - bara han kunde tala om det så jag visste var han var.
Han förnekade ju - och sa att det inte fanns anledning (och det gör det ju inte) mer än han kanske vill, behöver inte klarar annat - och det får vara okej.
Jag förstår mig inte alltid på dig - sa han - och det är nog sant.
Frågade om han förstod sig på sig själv alltid då. Ja sa han som svar men jag frågade "verkligen?" och då svarade han nej.
Det känns lugnt faktiskt - jag tar avstånd lite (utan att stöta bort honom) från och med nu.
Känner mig faktiskt otroligt lugn utan att jag för den skull tror att jag gömmer undan mina känslor och tankar.
Jag tror att jag håller mig på vägen med blicken rakt fram just nu - och det är nog det som är det som gör det (jag vägrar att ens kika åt skogen till)
Fast igår tog jag en sväng - långt ut på vägkanten en stund - men jag sprang sedan inte upp i skogen utan vände åter till mitten av vägen.
Håller jag mig kvar på vägen - så ska det här funka!
Jag skriver lite kryptiskt just nu - men det är vad jag kan göra just nu....
torsdag 22 september 2011
God morgon
Min natt var inte så bra.
Först kunde jag inte komma till ro, så jag kom sent i säng. När jag väl kom i säng så var det ljud ute på gatans som väckte mig precis ´när jag höll på att slumra in. Sen somnade jag väl sent om sider men en katt började skrika - och sedan nästa. Jag var upp en vända och sedan tillbaka ner i sängen och somnade ganska omgående men det dröjde inte länge så började någon hamra så det ekade i trappen. Antagligen var snickarna hos grannen men de kunde väl ha stängt ytterdörren.
Låg då kvar och drog mig lite i sängen och så blev det tyst och jag somnade om en kvart - den skönaste kvarten (tror jag) på hela min vila för den gjorde mig pigg och jag kunde gå upp.
Nu har jag varit uppe ett par timmar och börjar känna mig trött igen men nu kan jag inte sova mer för annat kallar.
Jag känner mig inte lika spänd som jag trots allt gjorde i går fast jag inte förstod det.
Jag känner mig nöjd och lugn fortfarande och tänker inte så väldigt mycket - inte än i alla fall - så jag tror att min rädsla för att det inte skulle vara bra om jag kände efter hindrade mig att känna och då blev jag avstängd = blasé och tom, men som jag sa nyss, också spänd.
Jag säger ännu en gång - inget har förändrats - jag är gunnars vän.
Och hans agerande är som vanligt - så inget har ändrats där heller (inte för mig synligt i alla fall) så det är skönt att jag den här gången lyckats låta bli att nära ett hopp om att det som hände var mer än det som hände.
Jag är hans vän...
Men jag är också min vän - och förs och främst!
Först kunde jag inte komma till ro, så jag kom sent i säng. När jag väl kom i säng så var det ljud ute på gatans som väckte mig precis ´när jag höll på att slumra in. Sen somnade jag väl sent om sider men en katt började skrika - och sedan nästa. Jag var upp en vända och sedan tillbaka ner i sängen och somnade ganska omgående men det dröjde inte länge så började någon hamra så det ekade i trappen. Antagligen var snickarna hos grannen men de kunde väl ha stängt ytterdörren.
Låg då kvar och drog mig lite i sängen och så blev det tyst och jag somnade om en kvart - den skönaste kvarten (tror jag) på hela min vila för den gjorde mig pigg och jag kunde gå upp.
Nu har jag varit uppe ett par timmar och börjar känna mig trött igen men nu kan jag inte sova mer för annat kallar.
Jag känner mig inte lika spänd som jag trots allt gjorde i går fast jag inte förstod det.
Jag känner mig nöjd och lugn fortfarande och tänker inte så väldigt mycket - inte än i alla fall - så jag tror att min rädsla för att det inte skulle vara bra om jag kände efter hindrade mig att känna och då blev jag avstängd = blasé och tom, men som jag sa nyss, också spänd.
Jag säger ännu en gång - inget har förändrats - jag är gunnars vän.
Och hans agerande är som vanligt - så inget har ändrats där heller (inte för mig synligt i alla fall) så det är skönt att jag den här gången lyckats låta bli att nära ett hopp om att det som hände var mer än det som hände.
Jag är hans vän...
Men jag är också min vän - och förs och främst!
onsdag 21 september 2011
Stilla
Just nu är det rätt så stilla inom mig -jag känner mig lugn och jag känner mig nästan lite blasé.
Vet inte riktigt varför kanske för att det varit så mycket tankar, sista åren, som funnits inom mig och nu finns nästan inga tankar alls.
Ja, det är ju inte tomt i huvudet - men bara så lugnt.
Känner mig harmonisk - men sist jag kände mig positiv så kom ju ett bakslag så jag fortsätter att ha koll på mig själv.
Det enda som jag är rädd för är att detta "hålla koll" på mig gör att jag stänger in mina känslor och behov i stället för att bara låta dem vara - och det vill jag inte.
Min vana trogen att inte bli för glad när det känns bra - för då lurar någonting katastrofalt "runt knuten".
Hm
Det visar sig.
Går på vägen - tror jag - för annars sitter jag i skogen och gömmer mig (och det är inte bra alls!)
Lämnar allt åt Gud.
Jag vill se var jag är....
Jag tror jag är så rädd för att springa upp i skogen så jag går på vägen och spänner mig för att inte göra några spontana rörelser som för mig dit upp...i stället för att bara njuta av min promenad på vägen....
Jag har vistats så mycket uppe i skogen de sista åren och inte klarat av något annat - dessutom var jag upp en vända för inte så länge sedan (detta kan säkert göra vem som helst i beredskapshållning)...
nej nu ska jag slappna av och bara njuta av att jag är nöjd (i alla fall nöjd just nu)
Men det är konstigt vad som kan komma fram när man "pratar" i stället för bara tänker
och jag känner att jag har varit spänd och nu slappnar av ...
nu är det sängen som gäller!
Vet inte riktigt varför kanske för att det varit så mycket tankar, sista åren, som funnits inom mig och nu finns nästan inga tankar alls.
Ja, det är ju inte tomt i huvudet - men bara så lugnt.
Känner mig harmonisk - men sist jag kände mig positiv så kom ju ett bakslag så jag fortsätter att ha koll på mig själv.
Det enda som jag är rädd för är att detta "hålla koll" på mig gör att jag stänger in mina känslor och behov i stället för att bara låta dem vara - och det vill jag inte.
Min vana trogen att inte bli för glad när det känns bra - för då lurar någonting katastrofalt "runt knuten".
Hm
Det visar sig.
Går på vägen - tror jag - för annars sitter jag i skogen och gömmer mig (och det är inte bra alls!)
Lämnar allt åt Gud.
Jag vill se var jag är....
Jag tror jag är så rädd för att springa upp i skogen så jag går på vägen och spänner mig för att inte göra några spontana rörelser som för mig dit upp...i stället för att bara njuta av min promenad på vägen....
Jag har vistats så mycket uppe i skogen de sista åren och inte klarat av något annat - dessutom var jag upp en vända för inte så länge sedan (detta kan säkert göra vem som helst i beredskapshållning)...
nej nu ska jag slappna av och bara njuta av att jag är nöjd (i alla fall nöjd just nu)
Men det är konstigt vad som kan komma fram när man "pratar" i stället för bara tänker
och jag känner att jag har varit spänd och nu slappnar av ...
nu är det sängen som gäller!
tisdag 20 september 2011
Denna dag ....
Hemma från ett (två) träningspass - känner mig ganska så mysigt trött.
Snart ska jag krypa till sängs och sova - ska bli skönt.
Idag har varit en konstig dag.
Allt känns bra - och jag är ganska avslappnad i tanken på att jag är gunnars vän men något inom går omkring och försöker få mig att inte känna att allt är okej.
Jag går emot tanken men ändå så är det som om jag får slåss med mig själv inombords för att jag ska hålla fast vid att jag mår bra och att allt är bra med mig.
Hur det är med gunnar kan vara en annan sak - men det är inte upp till mig att hålla reda på honom!
Jag har ingen tanke på att det i detta nu ska kunna bli något annat än vänskap - gunnar är långt från fri från sitt problem
Då kanske man kan tänka varför hade jag en sådan kontakt med honom då - när jag vet det?
JAG behövde det!
Men jag är inte lika naiv längre så jag tror på att det ger mer som jag var förut - därför säger jag: "det är gunnars vän jag är!"
Sluta bråka med mig - för allt är bra med mig!
Jag är kvar på vägen - och vill inte upp i skogen!
Snart ska jag krypa till sängs och sova - ska bli skönt.
Idag har varit en konstig dag.
Allt känns bra - och jag är ganska avslappnad i tanken på att jag är gunnars vän men något inom går omkring och försöker få mig att inte känna att allt är okej.
Jag går emot tanken men ändå så är det som om jag får slåss med mig själv inombords för att jag ska hålla fast vid att jag mår bra och att allt är bra med mig.
Hur det är med gunnar kan vara en annan sak - men det är inte upp till mig att hålla reda på honom!
Jag har ingen tanke på att det i detta nu ska kunna bli något annat än vänskap - gunnar är långt från fri från sitt problem
Då kanske man kan tänka varför hade jag en sådan kontakt med honom då - när jag vet det?
JAG behövde det!
Men jag är inte lika naiv längre så jag tror på att det ger mer som jag var förut - därför säger jag: "det är gunnars vän jag är!"
Sluta bråka med mig - för allt är bra med mig!
Jag är kvar på vägen - och vill inte upp i skogen!
måndag 19 september 2011
Efter en skön helg
Hemma igen - i går kväll - efter en härlig helg med goda vänner i fin natur och miljö.
Väl hemma så träffade jag gunnar - på sätt och vis på mitt initiativ men ändå hans.
Det gick över vänskapsgränsen - inte på något vis manipulerat av gunnar - utan helt med min insikt.
Jag vet inte om det var dumt eller ej.
För tillfället känns det bra!
Och jag har inga som helst förväntningar eller förhoppningar på gunnar och jag har ingen tanke på att jag ska försöka få det här att bli något annat än vad det är.
Jag håller mig till tanken om att jag är gunnars vän - inget annat!
Jag känner inte att jag har sprungit runt i skogen för det som hänt och jag är varken ledsen eller bekymrad.
Jag har lämnat situationen och gunnar till Gud och går, med blicken framåt, stadigt vidare på vägen.
För övrigt får gunnar hålla reda på sig själv!
Fortsättning följer - jag ska noggrant hålla "ögonen" på mig själv framöver.
Väl hemma så träffade jag gunnar - på sätt och vis på mitt initiativ men ändå hans.
Det gick över vänskapsgränsen - inte på något vis manipulerat av gunnar - utan helt med min insikt.
Jag vet inte om det var dumt eller ej.
För tillfället känns det bra!
Och jag har inga som helst förväntningar eller förhoppningar på gunnar och jag har ingen tanke på att jag ska försöka få det här att bli något annat än vad det är.
Jag håller mig till tanken om att jag är gunnars vän - inget annat!
Jag känner inte att jag har sprungit runt i skogen för det som hänt och jag är varken ledsen eller bekymrad.
Jag har lämnat situationen och gunnar till Gud och går, med blicken framåt, stadigt vidare på vägen.
För övrigt får gunnar hålla reda på sig själv!
Fortsättning följer - jag ska noggrant hålla "ögonen" på mig själv framöver.
fredag 16 september 2011
Rädslan för att vara jag finns kvar - i alla fall lite...
Jag läser gårnattens inlägg och ser samt minns gårkvällens "skogsspring".
Jag inser ju att jag verkligen ville försöka hantera mina känslor och rädslan för dem på ett så knäppt sätt.
Jag törs fortfarande inte stå för det som är jag - att jag känner när något är galet hos gunnar - även om jag inte är nära honom och ser honom därför att då "sticker jag ut" jag "syns" och folk kan tycka och tänka om mig negativt för att jag står för det.
Om det vore så att jag inte kände av gunnar utan bara inbillade mig så skulle det ju vara så hela tiden och samtidigt skulle det ju inte komma "från det blå" så där - och absolut inte dyka upp när jag inte alls har gunnar i tankarna alls. Nu försvarar jag mig - och det är bara löjligt! Jag behöver inte försvara mig!
Jag känner att jag har rätt - men kanske har jag fel och då får det väl vara så då.
Det här är något som jag måste gå igenom - och hantera (lära mig att hantera på rätt sätt - och jag tror jag lyckats ganska bra sista tiden, innan igår) för att komma vidare.
Kanske var det för att känslan jag fick kom när jag fortfarande var arg på gunnar - och inte riktigt kunde hålla isär de känslorna (ilskan har inget med känslan om att det är något galet hos gunnar.
Och idag kunde jag se klart varför jag var så arg på honom. Igår kväll anade jag bara.
Han har betett sig (sedan jag sa att jag är hans vän) på samma sätt som han gjort när vi umgåtts. Han har dragit mig till sig för att sedan bli kall och bortstötande.
Jag vet inte om han trott att jag kommit honom närmare för att han varit varm - och jag varit snäll eller vad det är. Eller om det går på ren impuls hos honom när någon bryr sig om honom för att han är han.
Han är inne i sitt spel i alla fall - och det betyder ju att han fortfarande är i missbruket.
Men det har inte med mig att göra - min vänskap har inte med hans havande och görande att göra - utan är baserat på att jag tror det är rätt.
Trött dag - jobb nu - resa senare - får väl sova på vägen för att orka helgen.
Men jag känner lite spänning och glädje inför vår resa - och umgänget med vännerna
Det blir en fin dag - och en fin helg!
Jag inser ju att jag verkligen ville försöka hantera mina känslor och rädslan för dem på ett så knäppt sätt.
Jag törs fortfarande inte stå för det som är jag - att jag känner när något är galet hos gunnar - även om jag inte är nära honom och ser honom därför att då "sticker jag ut" jag "syns" och folk kan tycka och tänka om mig negativt för att jag står för det.
Om det vore så att jag inte kände av gunnar utan bara inbillade mig så skulle det ju vara så hela tiden och samtidigt skulle det ju inte komma "från det blå" så där - och absolut inte dyka upp när jag inte alls har gunnar i tankarna alls. Nu försvarar jag mig - och det är bara löjligt! Jag behöver inte försvara mig!
Jag känner att jag har rätt - men kanske har jag fel och då får det väl vara så då.
Det här är något som jag måste gå igenom - och hantera (lära mig att hantera på rätt sätt - och jag tror jag lyckats ganska bra sista tiden, innan igår) för att komma vidare.
Kanske var det för att känslan jag fick kom när jag fortfarande var arg på gunnar - och inte riktigt kunde hålla isär de känslorna (ilskan har inget med känslan om att det är något galet hos gunnar.
Och idag kunde jag se klart varför jag var så arg på honom. Igår kväll anade jag bara.
Han har betett sig (sedan jag sa att jag är hans vän) på samma sätt som han gjort när vi umgåtts. Han har dragit mig till sig för att sedan bli kall och bortstötande.
Jag vet inte om han trott att jag kommit honom närmare för att han varit varm - och jag varit snäll eller vad det är. Eller om det går på ren impuls hos honom när någon bryr sig om honom för att han är han.
Han är inne i sitt spel i alla fall - och det betyder ju att han fortfarande är i missbruket.
Men det har inte med mig att göra - min vänskap har inte med hans havande och görande att göra - utan är baserat på att jag tror det är rätt.
Trött dag - jobb nu - resa senare - får väl sova på vägen för att orka helgen.
Men jag känner lite spänning och glädje inför vår resa - och umgänget med vännerna
Det blir en fin dag - och en fin helg!
Långt upp i skogen
"Någonting" får mig att inte må bra nu - jag känner att något är helt galet - och jag har verkligen inte lyckats att hålla mig kvar på vägen.
Jag har varit långt upp i skogen i kväll - fast jag försökte göra allt för att inte ta mig ens ut till vägkanten.
Jag försökte säkert att kontrollera mina känslor/rädslor igen i stället för att bara låta dem vara (finnas) och det förde mig långt upp i skogen - långt upp!
Jag vet inte om jag ens nu har kommit ner där ifrån.
Just nu vet jag inte alls.
Jag som här om dagen var så glad - för att jag strålade (för jag mådde så bra) - var det högmod som tog över hos mig? Trodde jag var stadigare än jag var?
Men på något vis tror jag inte att det var det - något är knas och jag "känner av det" fast jag inte vill.
Det som var problemet idag var att jag inte klarade av att bara låta känslorna finnas - och lämna dem och orsaken till Gud.
Jag måste släppa kontrollen över mig själv - men inte släppa mig själv.
Jag kan inte styra över det som kommer över mig - men jag kan släppa taget om det. Jag behöver inte göra något åt allt och det är inte farligt att det finns.
gunnar är naturligtvis en del i det som kom över mig - en oro som inte känns bra - men jag har sagt och jag vet att gunnar måste gå igenom det han ska - oavsett vad jag känner, vill eller tycker.
Men jag vet att det är honom jag känner av - tyvärr så är det så.
Oftast nu för tiden så klarar jag av att känna av honom - och "bara" lämna det men den här gången "gick jag bet".
Jag vill egentligen inte berätta att det är en känsla av att något är "galet" hos gunnar - för jag förstår att de flesta som "hör" något sådant tror inte på det.
Men låt så vara då - det är min blogg och jag vill att den ska vara sann - att jag inte låtsas och spelar för att det ska låta bra i andras öron.
Jag behöver få bli fri och kan jag inte vara rak i en blogg som nästan ingen läser så kan jag inte vara rak någon stans - och jag kan inte bli fri och klara av att se mina känslor och rädslor i vitögat.
I morgon reser jag bort - nästa direkt efter jobbet - med några vänner. Jag hoppas att jag ska kunna glömma bort den här "skogsutflykten" då. jag vill inte slå på mig själv för att jag misslyckades i kväll. Jag vill bara ha det trevligt i några dagar med goda vänner!
Jag har varit långt upp i skogen i kväll - fast jag försökte göra allt för att inte ta mig ens ut till vägkanten.
Jag försökte säkert att kontrollera mina känslor/rädslor igen i stället för att bara låta dem vara (finnas) och det förde mig långt upp i skogen - långt upp!
Jag vet inte om jag ens nu har kommit ner där ifrån.
Just nu vet jag inte alls.
Jag som här om dagen var så glad - för att jag strålade (för jag mådde så bra) - var det högmod som tog över hos mig? Trodde jag var stadigare än jag var?
Men på något vis tror jag inte att det var det - något är knas och jag "känner av det" fast jag inte vill.
Det som var problemet idag var att jag inte klarade av att bara låta känslorna finnas - och lämna dem och orsaken till Gud.
Jag måste släppa kontrollen över mig själv - men inte släppa mig själv.
Jag kan inte styra över det som kommer över mig - men jag kan släppa taget om det. Jag behöver inte göra något åt allt och det är inte farligt att det finns.
gunnar är naturligtvis en del i det som kom över mig - en oro som inte känns bra - men jag har sagt och jag vet att gunnar måste gå igenom det han ska - oavsett vad jag känner, vill eller tycker.
Men jag vet att det är honom jag känner av - tyvärr så är det så.
Oftast nu för tiden så klarar jag av att känna av honom - och "bara" lämna det men den här gången "gick jag bet".
Jag vill egentligen inte berätta att det är en känsla av att något är "galet" hos gunnar - för jag förstår att de flesta som "hör" något sådant tror inte på det.
Men låt så vara då - det är min blogg och jag vill att den ska vara sann - att jag inte låtsas och spelar för att det ska låta bra i andras öron.
Jag behöver få bli fri och kan jag inte vara rak i en blogg som nästan ingen läser så kan jag inte vara rak någon stans - och jag kan inte bli fri och klara av att se mina känslor och rädslor i vitögat.
I morgon reser jag bort - nästa direkt efter jobbet - med några vänner. Jag hoppas att jag ska kunna glömma bort den här "skogsutflykten" då. jag vill inte slå på mig själv för att jag misslyckades i kväll. Jag vill bara ha det trevligt i några dagar med goda vänner!
onsdag 14 september 2011
Kontrollen
När jag pratar om kontrollen - så är det över mig själv jag försöker få kontroll.
Någonting inom eller utom mig gör mig orolig och rädd.
Detta gör att min "medberoendeperson" försöker ställa min känslor och behov utanför mig själv så jag inte kan känna dem. Detta är inte bra för mig för det får in mig i ett "maniskt" tänkande och till viss del handlande.
"Om jag gör si eller så så kommer det att lätta", "om jag ändrar mina tankar så kommer inte smärtan (tex) att finnas längre" m.m.
Jag har helt och hållet förstått att jag inte kan göra något för att ha kontroll på gunnar - så det försöker jag inte med längre.
Det jag gör "med" honom är bara sådant som jag verkligen känner är rätt för mig
Men hur det än är så måste jag våga släppa kontrollen över mig själv också - jag vill inte längre ha mitt sanna jag instängt så som jag var innan jag träffade gunnar.
Jag vill få leva ett rikt känslomässigt liv (även om jag inte lätt ger bort min kärlek och mitt hjärta ändå)
Nya tag!
Hålla mig på vägen så går det som det ska
Någonting inom eller utom mig gör mig orolig och rädd.
Detta gör att min "medberoendeperson" försöker ställa min känslor och behov utanför mig själv så jag inte kan känna dem. Detta är inte bra för mig för det får in mig i ett "maniskt" tänkande och till viss del handlande.
"Om jag gör si eller så så kommer det att lätta", "om jag ändrar mina tankar så kommer inte smärtan (tex) att finnas längre" m.m.
Jag har helt och hållet förstått att jag inte kan göra något för att ha kontroll på gunnar - så det försöker jag inte med längre.
Det jag gör "med" honom är bara sådant som jag verkligen känner är rätt för mig
Men hur det än är så måste jag våga släppa kontrollen över mig själv också - jag vill inte längre ha mitt sanna jag instängt så som jag var innan jag träffade gunnar.
Jag vill få leva ett rikt känslomässigt liv (även om jag inte lätt ger bort min kärlek och mitt hjärta ändå)
Nya tag!
Hålla mig på vägen så går det som det ska
Arg
Idag har jag bara varit så arg på gunnar - och han har fått veta det också.
Jag vet bara att jag är arg - och att det är befogat - och jag tänkter faktiskt tillåta mig vara det.
Jag har inte ångrat tanken på att jag är hans vän - men jag är inte en mes för att jag är det jag är faktiskt stark som kan se den gunnar som finns under allt skit trots allt jag har varit med om.
Men idag är jag arg - och jag bryr mig inte om ifall han tycker det är okej, om han nonchalerar mig eller om han skulle få för sig att försöka vara "snäll" för att få mig att tänka annorlunda.
Vi har ingen speciell kontakt nu så jag kan verka helt irrationell som tänker så här - och kanske är jag också det - men det är mina känslor och jag vill vara sann med dem och med mig själv - för att kunna komma vidare.
Det kanske är så att jag måste få ha mina känslor nu - eftersom jag inte kunde ha dem när vi hade kontakt?
Jag vet bara att jag är arg - och att det är befogat - och jag tänkter faktiskt tillåta mig vara det.
Jag har inte ångrat tanken på att jag är hans vän - men jag är inte en mes för att jag är det jag är faktiskt stark som kan se den gunnar som finns under allt skit trots allt jag har varit med om.
Men idag är jag arg - och jag bryr mig inte om ifall han tycker det är okej, om han nonchalerar mig eller om han skulle få för sig att försöka vara "snäll" för att få mig att tänka annorlunda.
Vi har ingen speciell kontakt nu så jag kan verka helt irrationell som tänker så här - och kanske är jag också det - men det är mina känslor och jag vill vara sann med dem och med mig själv - för att kunna komma vidare.
Det kanske är så att jag måste få ha mina känslor nu - eftersom jag inte kunde ha dem när vi hade kontakt?
Jag försökte ta över kontrollen själv...
...igår.
Jag visste det inte förr än efteråt - och efter att jag insett att jag var upp i "skogen" igen.
Men igår var jag tillbaka i detta (ta inte alla ord bokstavliga):
Jag lägger kontrollen tillbaka där den hör hemma - hos Gud
Den är för tung för mig att bära i alla fall
Jag visste det inte förr än efteråt - och efter att jag insett att jag var upp i "skogen" igen.
Men igår var jag tillbaka i detta (ta inte alla ord bokstavliga):
Jag lägger kontrollen tillbaka där den hör hemma - hos Gud
Den är för tung för mig att bära i alla fall
tisdag 13 september 2011
Uppe i skogen
Idag har jag varit en vända upp i skogen igen. Jag var upp och drog i en massa bråte som gjorde ont.
Jag bestämde att smärtan och sorgen skulle få värka ut - och det var det bästa jag kunde göra tror jag.
Jag tror att det var det som gjorde att jag förstod att jag var uppe i skogen igen.
Jag förstod inte att det var så förr än alldeles nyss och jag gjorde det som jag skulle för att komma tillbaka till vägen - och nu känner jag inte sorgen och smärtan av förkastelsen längre.
Jag vet att jag har haft det och hur det kändes - men det är borta rent reellt.
Har tränat och börjar bli trött - ska bli en skön natt nu tror jag
Jag bestämde att smärtan och sorgen skulle få värka ut - och det var det bästa jag kunde göra tror jag.
Jag tror att det var det som gjorde att jag förstod att jag var uppe i skogen igen.
Jag förstod inte att det var så förr än alldeles nyss och jag gjorde det som jag skulle för att komma tillbaka till vägen - och nu känner jag inte sorgen och smärtan av förkastelsen längre.
Jag vet att jag har haft det och hur det kändes - men det är borta rent reellt.
Har tränat och börjar bli trött - ska bli en skön natt nu tror jag
När jag var två år...
...hade jag redan börjat känna på livets baksidor för länge sedan.
Jag kom på mig själv i går, när jag skrev om den fina tvååringen jag varit och firat, att jag kände mig smått avundsjuk på henne (inte missunnsam - stor skillnad).
Jag hade redan som tvååring börjat utveckla mina "känslospröt" för hur situationen låg till just nu och om jag behövde "huka" mig eller inte. Som tvååring så var ju ofta behovet av att få trygghet och omsorg så mycket starkare än "förståndet" att jag många gånger försökte få det tillfredsställt ändå genom att söka mig till mamma men...
Redan som tvååring hade min inskolning till medberoende startat!
Det tog många år innan jag först skulle komma till en punkt där jag började inse att något i mitt liv var tokigt - och det skulle ändå ta ytterligare 8 år innan jag träffade gunnar och efter det kom till insikt om att jag var medberoende.
Tidigare hade det varit så "normalt" att det inte hade märkts - eller snarare så att andra tyckte det var praktiskt för dem - men med gunnar så "blommade den upp" till det värsta monster som tog över hela mig.
Nu har jag fått in så många "stötar" på mitt medberoendemonster att det håller sig på plats - men jag vill ha det helt DÖTT.
Hur får jag det? Är jag på rätt väg - eller lurar jag (det) mig själv?
Hur det än är med det så blir idag en bra dag!!!
Jag kom på mig själv i går, när jag skrev om den fina tvååringen jag varit och firat, att jag kände mig smått avundsjuk på henne (inte missunnsam - stor skillnad).
Jag hade redan som tvååring börjat utveckla mina "känslospröt" för hur situationen låg till just nu och om jag behövde "huka" mig eller inte. Som tvååring så var ju ofta behovet av att få trygghet och omsorg så mycket starkare än "förståndet" att jag många gånger försökte få det tillfredsställt ändå genom att söka mig till mamma men...
Redan som tvååring hade min inskolning till medberoende startat!
Det tog många år innan jag först skulle komma till en punkt där jag började inse att något i mitt liv var tokigt - och det skulle ändå ta ytterligare 8 år innan jag träffade gunnar och efter det kom till insikt om att jag var medberoende.
Tidigare hade det varit så "normalt" att det inte hade märkts - eller snarare så att andra tyckte det var praktiskt för dem - men med gunnar så "blommade den upp" till det värsta monster som tog över hela mig.
Nu har jag fått in så många "stötar" på mitt medberoendemonster att det håller sig på plats - men jag vill ha det helt DÖTT.
Hur får jag det? Är jag på rätt väg - eller lurar jag (det) mig själv?
Hur det än är med det så blir idag en bra dag!!!
måndag 12 september 2011
Två år
Idag har jag varit och firat en underbar liten 2-åring.
Vi har busat och lekt en del men denna lilla tvååring är helt suverän på att leka själv också så emellanåt så bara struntar hon i andra och börjar leka för sig själv - i sin egen fantasi - för att sedan åter inkludera oss i sin lek.
Hon har så mycket uppmärksamhet från sina föräldrar - utan att de för den del tar upp hela hennes tillvaro så att hon inte kan klara sig själv en stund (inom ramen för en tvååring naturligtvis)
En självständig liten tjej som är väldigt nöjd med tillvaron men som också kan säga ifrån när hon vill.
Ett litet yrväder.
Tänk om alla tvååringar fick ha denna grund att växa upp ifrån (utan att för den delen utmåla hennes föräldrar som felfria - för det är ingen - men de står defenetivt på plussidan)
Två år - och helt underbar!
Vi har busat och lekt en del men denna lilla tvååring är helt suverän på att leka själv också så emellanåt så bara struntar hon i andra och börjar leka för sig själv - i sin egen fantasi - för att sedan åter inkludera oss i sin lek.
Hon har så mycket uppmärksamhet från sina föräldrar - utan att de för den del tar upp hela hennes tillvaro så att hon inte kan klara sig själv en stund (inom ramen för en tvååring naturligtvis)
En självständig liten tjej som är väldigt nöjd med tillvaron men som också kan säga ifrån när hon vill.
Ett litet yrväder.
Tänk om alla tvååringar fick ha denna grund att växa upp ifrån (utan att för den delen utmåla hennes föräldrar som felfria - för det är ingen - men de står defenetivt på plussidan)
Två år - och helt underbar!
söndag 11 september 2011
Min söndag
Jag har hållet på och sytt till mitt hem idag - jag känner mig nöjd för det ser lite mer ut som jag vill ha det för var gång jag gör någonting nytt.
Jag har haft en dag idag där jag känt mig så nöjd och tillfreds samtidigt som jag känt en sorg som legat i hjärtat.
Det är så här jag brukar känna när gunnar gjort något som gjort mig ledsen (fast jag inte vet det förr än efteråt) men jag vet inte om det är det jag känt idag.
Jag har låtit sorgen få finnas - har inte försökt göra något för att rymma från den eller stänga inne den. Jag har inte heller tagit kontakt med gunnar för att "lätta på trycket".
Jag har bara varit, sytt under tiden och tittat lite på tv:n också.
Nu är jag trött och sorgen börjar lägga sig och tillfredsställelsens tar över mer och mer.
Dags att krama kudden för morgondagens görande.
God natt! Dröm sött!
Jag har haft en dag idag där jag känt mig så nöjd och tillfreds samtidigt som jag känt en sorg som legat i hjärtat.
Det är så här jag brukar känna när gunnar gjort något som gjort mig ledsen (fast jag inte vet det förr än efteråt) men jag vet inte om det är det jag känt idag.
Jag har låtit sorgen få finnas - har inte försökt göra något för att rymma från den eller stänga inne den. Jag har inte heller tagit kontakt med gunnar för att "lätta på trycket".
Jag har bara varit, sytt under tiden och tittat lite på tv:n också.
Nu är jag trött och sorgen börjar lägga sig och tillfredsställelsens tar över mer och mer.
Dags att krama kudden för morgondagens görande.
God natt! Dröm sött!
Nacken
Vaknade med en nacke som inte är glad - jag måste ha legat väldigt konstig för jag var så stel nacken och jag hade domningar ner i armarna och stickningar i vissa av fingrarna i båda händerna.
Nu några minuter senare har jag tagit en tablett och "knäppt loss" några låsningar men ändå är fingrarna inte riktigt med.
Det blir nog bra under dagen i alla fall.
Själv är jag lite seg men på gott humör och väntar på att dagen ska börja. Ja jag sov längre än jag brukar idag men jag behövde nog få sova antar jag.
I morgon är det måndag igen och då är det inte tid för sovmorgon
Nej nu blir det inte mycket vettigt skrivet....
Det blir en bra dag!
Nu några minuter senare har jag tagit en tablett och "knäppt loss" några låsningar men ändå är fingrarna inte riktigt med.
Det blir nog bra under dagen i alla fall.
Själv är jag lite seg men på gott humör och väntar på att dagen ska börja. Ja jag sov längre än jag brukar idag men jag behövde nog få sova antar jag.
I morgon är det måndag igen och då är det inte tid för sovmorgon
Nej nu blir det inte mycket vettigt skrivet....
Det blir en bra dag!
lördag 10 september 2011
Tittade tillbaka...
...i mina inlägg.
Det svängde fort. Jag tycke det kändes som mycket längre tid från att jag hade fått höra att jag strålade tills att jag började känna saknad.
Det säger ganska mycket också om hur jag har haft det. Att jag har haft en väldigt lång jobbig tid bakom mig där det mesta har handlat om att mina tankar har varit hos gunnar.
Men det är inte så att jag tiden innan hela tiden tänkte på gunnar heller - fast något längre tillbaka så gjorde jag det hela tiden.
Jag var med vänner - tänkte på gunnar.
Var på kalas - tänkte på gunnar.
HADE kalas - tänkte på gunnar.
Hade sorg för ett bortgånget husdjur - tänkte på gunnar.
Var på bio - tänkte på gunnar.
Umgicks med barn - tänkte på gunnar.
Såg på tv - tänkte på gunnar.
Somnade - tänkandes på gunnar.
Vaknade - första tanken var på gunnar.
Men jag ville inte ha det så - jag ville ha mitt liv tillbaka
och jag ville få bli mig själv
Jag kan inte säga att jag var mig själv fullt ut när jag träffade gunnar - då hade det inte blivit så här det är jag övertygad om.
Men jag var ändå på väg att bli den som var jag - jag höll på att skala av "blad efter blad" på "blomkålshuvudet"!
Men när det blev som det blev med gunnar så hämtade jag upp några "gamla ruttna blad" - som tidigare bara hade hängt med, mer eller mindre, knappt använda - och svepte in mig själv i dem ordentligt.
De var kladdig och slemmiga och mycket svåra att bli av med - men jag tror ändå att jag är av med dem nu!
Tillbaka till vad jag tänkte i starten: det svängde fortare än jag trodde men jag fick ändå mer glädje och styrka av den tiden än jag haft på mycket länge.
Och jag känner mig nöjd och till freds med mig själv fortfarande - trots att jag kände mig sorgesen ett tag
Hm
Glad att jag är jag!
Det svängde fort. Jag tycke det kändes som mycket längre tid från att jag hade fått höra att jag strålade tills att jag började känna saknad.
Det säger ganska mycket också om hur jag har haft det. Att jag har haft en väldigt lång jobbig tid bakom mig där det mesta har handlat om att mina tankar har varit hos gunnar.
Men det är inte så att jag tiden innan hela tiden tänkte på gunnar heller - fast något längre tillbaka så gjorde jag det hela tiden.
Jag var med vänner - tänkte på gunnar.
Var på kalas - tänkte på gunnar.
HADE kalas - tänkte på gunnar.
Hade sorg för ett bortgånget husdjur - tänkte på gunnar.
Var på bio - tänkte på gunnar.
Umgicks med barn - tänkte på gunnar.
Såg på tv - tänkte på gunnar.
Somnade - tänkandes på gunnar.
Vaknade - första tanken var på gunnar.
Men jag ville inte ha det så - jag ville ha mitt liv tillbaka
och jag ville få bli mig själv
Jag kan inte säga att jag var mig själv fullt ut när jag träffade gunnar - då hade det inte blivit så här det är jag övertygad om.
Men jag var ändå på väg att bli den som var jag - jag höll på att skala av "blad efter blad" på "blomkålshuvudet"!
Men när det blev som det blev med gunnar så hämtade jag upp några "gamla ruttna blad" - som tidigare bara hade hängt med, mer eller mindre, knappt använda - och svepte in mig själv i dem ordentligt.
De var kladdig och slemmiga och mycket svåra att bli av med - men jag tror ändå att jag är av med dem nu!
Tillbaka till vad jag tänkte i starten: det svängde fortare än jag trodde men jag fick ändå mer glädje och styrka av den tiden än jag haft på mycket länge.
Och jag känner mig nöjd och till freds med mig själv fortfarande - trots att jag kände mig sorgesen ett tag
Hm
Glad att jag är jag!
Lite gråtmild
Jag är ganska så nöjd och trivs med mig själv. Jag är glad för att jag har fått en storstädning med fönsterputs och allt gjort i mitt sovrum. Jag har lite förväntningar inför kvällen som är lite annat än vanligt.
Ändå känner jag mig lite gråtmild.
Det har inget med gunnar att göra - saknaden finns men det har liksom bara lagt sig ner och gör sig inte påmind som den gjorde tidigare.
Kampen inombords finns troligen inte längre och jag har fått känna den riktiga känslan som det har gett.
Nej det är så mycket tråkigt som har pratats om sista tiden - och finns i nyheterna. Det handlar om 11 September för tio år sedan och det pratas om "alla" katastrofer som hänt de sista decennierna - och hur folk kommer ihåg var de var och vad de tänkte/kände.
En bekants vän har dött helt utan förvarning och hon känner sig ledsen.
Det finns så mycket elände - svält och krig just nu i värden förutom alla väderkatastrofer.
Det tynger mitt sinne en del och jag känner att det är tråkigt i världen.
Jag kan inte göra så mycket åt att det är så i värden men jag kan le åt människor och jag kan vara en vän till någon som inte kan vara det till sig själv - i detta fall tänker jag på gunnar - utan att det skadar mig själv.
Ja gunnar har en stor del av mitt hjärta men jag kan inte ta hand om hans problem
Nu ska jag njuta av min fina lägenhet och
ha en fin kväll
Ändå känner jag mig lite gråtmild.
Det har inget med gunnar att göra - saknaden finns men det har liksom bara lagt sig ner och gör sig inte påmind som den gjorde tidigare.
Kampen inombords finns troligen inte längre och jag har fått känna den riktiga känslan som det har gett.
Nej det är så mycket tråkigt som har pratats om sista tiden - och finns i nyheterna. Det handlar om 11 September för tio år sedan och det pratas om "alla" katastrofer som hänt de sista decennierna - och hur folk kommer ihåg var de var och vad de tänkte/kände.
En bekants vän har dött helt utan förvarning och hon känner sig ledsen.
Det finns så mycket elände - svält och krig just nu i värden förutom alla väderkatastrofer.
Det tynger mitt sinne en del och jag känner att det är tråkigt i världen.
Jag kan inte göra så mycket åt att det är så i värden men jag kan le åt människor och jag kan vara en vän till någon som inte kan vara det till sig själv - i detta fall tänker jag på gunnar - utan att det skadar mig själv.
Ja gunnar har en stor del av mitt hjärta men jag kan inte ta hand om hans problem
Nu ska jag njuta av min fina lägenhet och
ha en fin kväll
Funderat på mig själv
Jag har funderat på mig själv lite.
Jag undrar om det är helt fel att jag är ärlig med vad jag känner och hur jag mår?
Om jag helt enkelt bara står för det jag känner?
Att inte lägga in några värderinga eller förklaringar runt om det jag känner?
Att inte ändra förhållningssättet till gunnar för att jag känner som jag gör - jag ändrar med andra ord inte tanken om vänskap för det.
Jag förstår att det kan verka lite osäkert för mig.
Men vad jag känner är att det gör mycket mer ont och jag stänger in mina känslor och låter dem inte få "värka ut" när jag inte får lov att stå för det jag känner och hur jag mår - "bara för att så ska man inte göra".
I går när jag talat om hur jag kände - inte med många ord - så kunde det få "värka ut" rätt och klart.
Idag känns det bättre inom mig även om jag fortfarande känner sorg och saknad så är det så milt och inte alls "bråkigt" inom mig. Det finns ingen strid i mig om vad som gäller - vad jag får/ska/vill göra - utan bara låta allt vara.
Det känns som om jag klarade av att hålla mig på min väg, i stället för att springa upp i skogen och dra i en massa eller försöka gömma mig i mörkret som gör mig rädd för jag ser inget alls (inte ens mig själv), pga att jag skickade den här lilla hälsningen, till gunnar, som jag för övrigt inte väntar mig någon respons på alls.
Den här dagen blir bra den med - tror jag
Jag undrar om det är helt fel att jag är ärlig med vad jag känner och hur jag mår?
Om jag helt enkelt bara står för det jag känner?
Att inte lägga in några värderinga eller förklaringar runt om det jag känner?
Att inte ändra förhållningssättet till gunnar för att jag känner som jag gör - jag ändrar med andra ord inte tanken om vänskap för det.
Jag förstår att det kan verka lite osäkert för mig.
Men vad jag känner är att det gör mycket mer ont och jag stänger in mina känslor och låter dem inte få "värka ut" när jag inte får lov att stå för det jag känner och hur jag mår - "bara för att så ska man inte göra".
I går när jag talat om hur jag kände - inte med många ord - så kunde det få "värka ut" rätt och klart.
Idag känns det bättre inom mig även om jag fortfarande känner sorg och saknad så är det så milt och inte alls "bråkigt" inom mig. Det finns ingen strid i mig om vad som gäller - vad jag får/ska/vill göra - utan bara låta allt vara.
Det känns som om jag klarade av att hålla mig på min väg, i stället för att springa upp i skogen och dra i en massa eller försöka gömma mig i mörkret som gör mig rädd för jag ser inget alls (inte ens mig själv), pga att jag skickade den här lilla hälsningen, till gunnar, som jag för övrigt inte väntar mig någon respons på alls.
Den här dagen blir bra den med - tror jag
Jobbigt..
Det är jobbigt just nu - det känns rent fysiskt som om någonting är brutet på min kropp, har brustit i mig eller avslitet.
Det är så här det har känts hela tiden när jag saknat gunnar - men det är stillsammare ny och inte så fullt av ångest numer som det var förr.
Tidigare kände jag mig jagad av något ont som ville förgöra mig men idag är det som om den som vill förgöra mig är utestängd från min sfär och bara kan hoppas på att jag ska ta mig ut ur den - eller upp i skogen som jag har liknat det förvillande och skrämmande.
Jag kan bara rida ut "stormen"/saknaden och inte fly känslorna
Jag kunde inte låta bli i alla fall att skicka en liten hälsning och säga att jag saknade honom men att jag inte har en tanke på att få det till någonting i alla fall.
Kanske det var dumt - även om man bortser från min stolthet som inte fick som den ville - men jag är ärlig i alla fall och det är bra för min egen skull. Stoltheten vill stänga in mina känslor så att de inte får finnas så kanske jag gjorde rätt i alla fall. Känslan/sorgen/saknaden är mer äkta/nära än innan i alla fall - och jag låter den få finnas - det försökte jag hindra innan; "varför ska jag sakna honom när han...." (risk för bitterhet)
Vänskap är vad jag erbjuder och jag ska inte prata om min saknad med honom - om vi pratar (eller ses).
Jag kan inte tillåta mer för min egen skull heller - för så länge han inte vill satsa så är jag värd mer än så. Även om jag väljer att leva själv så har i alla fall JAG valt mig och älskat mig - och det är bättre än att inte ha blivit vald.
Nu ska jag krama min kudde i alla fall
och trots allt så mår jag bra - världen stannar inte för mig för att jag är sorgsen just nu
Det är så här det har känts hela tiden när jag saknat gunnar - men det är stillsammare ny och inte så fullt av ångest numer som det var förr.
Tidigare kände jag mig jagad av något ont som ville förgöra mig men idag är det som om den som vill förgöra mig är utestängd från min sfär och bara kan hoppas på att jag ska ta mig ut ur den - eller upp i skogen som jag har liknat det förvillande och skrämmande.
Jag kan bara rida ut "stormen"/saknaden och inte fly känslorna
Jag kunde inte låta bli i alla fall att skicka en liten hälsning och säga att jag saknade honom men att jag inte har en tanke på att få det till någonting i alla fall.
Kanske det var dumt - även om man bortser från min stolthet som inte fick som den ville - men jag är ärlig i alla fall och det är bra för min egen skull. Stoltheten vill stänga in mina känslor så att de inte får finnas så kanske jag gjorde rätt i alla fall. Känslan/sorgen/saknaden är mer äkta/nära än innan i alla fall - och jag låter den få finnas - det försökte jag hindra innan; "varför ska jag sakna honom när han...." (risk för bitterhet)
Vänskap är vad jag erbjuder och jag ska inte prata om min saknad med honom - om vi pratar (eller ses).
Jag kan inte tillåta mer för min egen skull heller - för så länge han inte vill satsa så är jag värd mer än så. Även om jag väljer att leva själv så har i alla fall JAG valt mig och älskat mig - och det är bättre än att inte ha blivit vald.
Nu ska jag krama min kudde i alla fall
och trots allt så mår jag bra - världen stannar inte för mig för att jag är sorgsen just nu
fredag 9 september 2011
Stor saknad...
....känner jag - efter gunnar - sedan i går kväll.
Jag vill verkligen tala om det för honom men min stolthet säger nej.
Varför ska jag tala om för honom att jag saknar honom när jag inte är lika viktig för honom?
När hans beroende och fasaden som håller uppe hans beroende är viktigare för honom - varför ska jag då tala om för honom att jag saknar honom.
Min stolthet har talat denna gång - men så många gånger förr har mitt hjärta och vilja fått tala - och jag har mer och mer "krupit" för gunnar.
Men trots det så har jag också hävdat mig mest hela tiden och det har varit jobbigt - för både gunnar och mig - därför att jag har inte kunnat stå fast i det jag hävdat för det har varit efter andras normer och inte efter mina egna och vad jag känner är rätt.
Att tala om för gunnar att jag är hans vän - har varit rätt.
Jag är ärlig i det
Men hade han velat träffas i går kväll eller idag så hade jag inte kunnat träffa honom för jag kan inte vara hans vän i dag för jag längtar efter "min man" i gunnar och jag vill inte råka ut för missbrukaren som känner av sådant liksom blodhundar kan spåra
Får helt enkelt bara vara ledsen för att jag saknar honom men han är (i alla fall) inte med mig
Men jag är fortfarande kvar på vägen - och jag känner mig nöjd med mig själv - och det är gott!
Jag vill verkligen tala om det för honom men min stolthet säger nej.
Varför ska jag tala om för honom att jag saknar honom när jag inte är lika viktig för honom?
När hans beroende och fasaden som håller uppe hans beroende är viktigare för honom - varför ska jag då tala om för honom att jag saknar honom.
Min stolthet har talat denna gång - men så många gånger förr har mitt hjärta och vilja fått tala - och jag har mer och mer "krupit" för gunnar.
Men trots det så har jag också hävdat mig mest hela tiden och det har varit jobbigt - för både gunnar och mig - därför att jag har inte kunnat stå fast i det jag hävdat för det har varit efter andras normer och inte efter mina egna och vad jag känner är rätt.
Att tala om för gunnar att jag är hans vän - har varit rätt.
Jag är ärlig i det
Men hade han velat träffas i går kväll eller idag så hade jag inte kunnat träffa honom för jag kan inte vara hans vän i dag för jag längtar efter "min man" i gunnar och jag vill inte råka ut för missbrukaren som känner av sådant liksom blodhundar kan spåra
Får helt enkelt bara vara ledsen för att jag saknar honom men han är (i alla fall) inte med mig
Men jag är fortfarande kvar på vägen - och jag känner mig nöjd med mig själv - och det är gott!
torsdag 8 september 2011
Torsdag igen - börjar om från 1 (101)
Det var ett bra 100:e inlägg igår: "MÅR BRA"
När loggens startades så skrev jag ju i min presentation att jag hoppades komma dit en dag igen - oavsett hur det ser ut - och nu är jag där. Jag känner mig väldigt glad - lycklig - utan att det egentligen finns någonting att peka på i min tillvaro som gör det (förutom att jag kan vara riktigt tacksam för att vara kvinna född i Sverige och ha allt som jag behöver för att överleva drägligt alltså - det är något att vara tacksam för faktiskt).
Inget utom det vanliga så att säga.
Jag känner mig bara till freds med mig själv.
I alla fall i dessa dagar som varit nu - och i går "strålade" jag :).
I inlägget före "måbrainlägget" skriver jag "vad ville han?" och känner att det inte var en bra överskrift för det låter (för mig) som om jag är negativ inställd till att han hörde av sig och så var inte fallet alls jag bara inte riktigt förstod vad han ville.
Ville han kolla om det jag sagt var sant?
Ville han kolla om jag fanns kvar för honom - och att det i så fall räckte för honom....?
Hoppades han att jag skulle säga "kan vi inte ses?"
Kanske ville han bara prata bort ett par minutrar - men jag tror det var mer till det och det var så jag menade med frågan.
Jag har inte gått och tänkt på detta men varje gång jag ser frågan som överskrift så känns den inte rätt.
Däremot lämnar jag gunnar till honom själv (tar inte tag i något) och Gud så får jag väl se om jag får svar på frågan en dag.
Ha en fin dag!
Det tänker jag ha...
När loggens startades så skrev jag ju i min presentation att jag hoppades komma dit en dag igen - oavsett hur det ser ut - och nu är jag där. Jag känner mig väldigt glad - lycklig - utan att det egentligen finns någonting att peka på i min tillvaro som gör det (förutom att jag kan vara riktigt tacksam för att vara kvinna född i Sverige och ha allt som jag behöver för att överleva drägligt alltså - det är något att vara tacksam för faktiskt).
Inget utom det vanliga så att säga.
Jag känner mig bara till freds med mig själv.
I alla fall i dessa dagar som varit nu - och i går "strålade" jag :).
I inlägget före "måbrainlägget" skriver jag "vad ville han?" och känner att det inte var en bra överskrift för det låter (för mig) som om jag är negativ inställd till att han hörde av sig och så var inte fallet alls jag bara inte riktigt förstod vad han ville.
Ville han kolla om det jag sagt var sant?
Ville han kolla om jag fanns kvar för honom - och att det i så fall räckte för honom....?
Hoppades han att jag skulle säga "kan vi inte ses?"
Kanske ville han bara prata bort ett par minutrar - men jag tror det var mer till det och det var så jag menade med frågan.
Jag har inte gått och tänkt på detta men varje gång jag ser frågan som överskrift så känns den inte rätt.
Däremot lämnar jag gunnar till honom själv (tar inte tag i något) och Gud så får jag väl se om jag får svar på frågan en dag.
Ha en fin dag!
Det tänker jag ha...
onsdag 7 september 2011
Mår bra
Idag fick jag frågan "hur mår du?"
jag svarade "bra" - för så kände jag
"det ser jag ju - för du strålar!"
Det var länge sedan någon sa till mig att jag strålade och det är ytterligare bevis för att jag verkligen är på "vägen" och gör det som jag ska, tar de beslut som jag bör, och tar hand om mig själv samt tänker på andra på rätt sätt/lagom mycket.
Jag är väldigt glad!
jag svarade "bra" - för så kände jag
"det ser jag ju - för du strålar!"
Det var länge sedan någon sa till mig att jag strålade och det är ytterligare bevis för att jag verkligen är på "vägen" och gör det som jag ska, tar de beslut som jag bör, och tar hand om mig själv samt tänker på andra på rätt sätt/lagom mycket.
Jag är väldigt glad!
tisdag 6 september 2011
Vad ville han?
Han hörde av sig i går kväll, sa att han tyckte det var länge sedan vi hördes av. Vi pratade en stund och det var trevligt men jag vet inte vad han egentligen ville.
Jag ställde några frågor för att försöka få honom att säga vad han tänke/ville men jag blev inte klokare på det så jag la ner tanken på att förstå.
Jag ville inte heller gå in i den där rollen där jag "tar hand om" eller försöker få till det som jag vill...
Jag ville med andra ord inte gå in i mitt medberoende - utan bara prata en stund med en vän som hör av sig
Efteråt kände jag mig inte annorlunda än innan och det var den största skillnaden - för mig - för tidigare så har jag känt mig lycklig och avslappnad - eller ibland bara fundersam och undrat vad som höll på och hända/vad han höll på med - men igår var jag avslappnad innan han ringde (kände mig nöjd med tillvaron och mig själv) och jag var kvar i precis samma känsla efter vi pratat.
Jo nog händer det en del i mig - och det är det viktigaste för mig!
Jag håller mig på vägen!
Det blir en ny fin dag - trots "regntunga skyar"
Jag ställde några frågor för att försöka få honom att säga vad han tänke/ville men jag blev inte klokare på det så jag la ner tanken på att förstå.
Jag ville inte heller gå in i den där rollen där jag "tar hand om" eller försöker få till det som jag vill...
Jag ville med andra ord inte gå in i mitt medberoende - utan bara prata en stund med en vän som hör av sig
Efteråt kände jag mig inte annorlunda än innan och det var den största skillnaden - för mig - för tidigare så har jag känt mig lycklig och avslappnad - eller ibland bara fundersam och undrat vad som höll på och hända/vad han höll på med - men igår var jag avslappnad innan han ringde (kände mig nöjd med tillvaron och mig själv) och jag var kvar i precis samma känsla efter vi pratat.
Jo nog händer det en del i mig - och det är det viktigaste för mig!
Jag håller mig på vägen!
Det blir en ny fin dag - trots "regntunga skyar"
måndag 5 september 2011
Kärlek
Jag har sett den här filmsnutten förut - och jag bara älskar den - men i helgen så såg jag dokumentären som gjorts nu och berättar om då det hände.
Jag säger det är kärlek.
Katter är bra på kärlek - inte som hundar som är mer som oss medberoende - man får förtjäna deras kärlek inte genom mat (även om de blir glada om de får det) utan genom att vara vänlig snäll och kärleksfull mot dem. Man behöver inte passa upp på dem och ge dem deras vilja hela tiden (även om de är som alla andra varelser tar det de får).
Men tilläggas ska att katter är individer (inte människor) som alla varelser och inte alls är likadana
Jag säger det är kärlek.
Katter är bra på kärlek - inte som hundar som är mer som oss medberoende - man får förtjäna deras kärlek inte genom mat (även om de blir glada om de får det) utan genom att vara vänlig snäll och kärleksfull mot dem. Man behöver inte passa upp på dem och ge dem deras vilja hela tiden (även om de är som alla andra varelser tar det de får).
Men tilläggas ska att katter är individer (inte människor) som alla varelser och inte alls är likadana
Lyssna på mig själv
Jag tror verkligen på det här med att lyssna på sig själv.
Då menar jag verkligen lyssna på sig själv för det är så lätt när man är sårad att man vill ta till sig alla goda råd man får från alla håll. Och ofta är det goda råd (det finns de som ger råd av skadeglädje också) men ändå så passar det inte mig. Kanske inte alls men kanske bara inte nu - att jag inte är mogen för just det rådet just nu och då kan jag inte vara förankrad i det heller. Jag kan inte stå för det utan vacklar.
Jag tror på att lyssna på dem som "gått före" och som inte vill fastna i bitterhet utan försöker hitta en väg där de kan komma igenom som hela sunda människor - trots smärta, sorg och känslan av förkastelse de upplevt - oavsett om de väljer att stanna med den som sårat dem eller om de bestämmer sig från att gå.
Däremot att handla enligt med dem - innan jag vet att det är så jag ska göra är bara så dumt och jag har verkligen fått erfara det den hårda vägen.
Att jag idag säger att jag känner att något som gör mig ledsen händer betyder inte att jag lägger mig i eller försöker få reda på vad som händer. Inte heller försöker jag manipulera fram någonting eller ger mig iväg för att försöka se om jag har rätt.
Det gjorde jag förut när jag inte sökte vad jag ville eller behövde - när jag försökte följa alla andras tankar och idéer. För då var jag inte trygg i de beslut jag tog - och jag kunde inter få kontroll över mina impulser till att vilja få kontroll på det som jag inte kunde "greppa" eller förstå.
Idag känner jag men jag säger att jag har känt förut - och jag vet att det jag känt varit riktigt. Jag har fått det bekräftat både efter en tid men till slut också i realtid och det räcker för mig - men det räckte inte förr än jag fick det i realtid konstigt nog (varför det var så förstår jag inte riktigt men kanske framöver)
Jag vill inte - och hoppas verkligen inte att mitt behov av att ha kontroll ska få makt över mig så jag försöker göra något annat än bara "luta mig tillbaka" och låta det vara som det är oavsett vem det än är.
En del människor kan jag höra av mig till och fråga hur det är - vill de berätta så gör det det - annars är det okej ändå. Men andra måste jag låta göra vad de gör oavsett - det måste vara deras problem och inte mitt.
Detta utan att jag slutar bry mig (på ett friskt sätt)!
Då menar jag verkligen lyssna på sig själv för det är så lätt när man är sårad att man vill ta till sig alla goda råd man får från alla håll. Och ofta är det goda råd (det finns de som ger råd av skadeglädje också) men ändå så passar det inte mig. Kanske inte alls men kanske bara inte nu - att jag inte är mogen för just det rådet just nu och då kan jag inte vara förankrad i det heller. Jag kan inte stå för det utan vacklar.
Jag tror på att lyssna på dem som "gått före" och som inte vill fastna i bitterhet utan försöker hitta en väg där de kan komma igenom som hela sunda människor - trots smärta, sorg och känslan av förkastelse de upplevt - oavsett om de väljer att stanna med den som sårat dem eller om de bestämmer sig från att gå.
Däremot att handla enligt med dem - innan jag vet att det är så jag ska göra är bara så dumt och jag har verkligen fått erfara det den hårda vägen.
Att jag idag säger att jag känner att något som gör mig ledsen händer betyder inte att jag lägger mig i eller försöker få reda på vad som händer. Inte heller försöker jag manipulera fram någonting eller ger mig iväg för att försöka se om jag har rätt.
Det gjorde jag förut när jag inte sökte vad jag ville eller behövde - när jag försökte följa alla andras tankar och idéer. För då var jag inte trygg i de beslut jag tog - och jag kunde inter få kontroll över mina impulser till att vilja få kontroll på det som jag inte kunde "greppa" eller förstå.
Idag känner jag men jag säger att jag har känt förut - och jag vet att det jag känt varit riktigt. Jag har fått det bekräftat både efter en tid men till slut också i realtid och det räcker för mig - men det räckte inte förr än jag fick det i realtid konstigt nog (varför det var så förstår jag inte riktigt men kanske framöver)
Jag vill inte - och hoppas verkligen inte att mitt behov av att ha kontroll ska få makt över mig så jag försöker göra något annat än bara "luta mig tillbaka" och låta det vara som det är oavsett vem det än är.
En del människor kan jag höra av mig till och fråga hur det är - vill de berätta så gör det det - annars är det okej ändå. Men andra måste jag låta göra vad de gör oavsett - det måste vara deras problem och inte mitt.
Detta utan att jag slutar bry mig (på ett friskt sätt)!
söndag 4 september 2011
Ett gott skratt förlänger livet...
...sägs det ju.
Ochjag tror att det är rätt - det är mycket positivt som händer i kroppen när vi skrattar hjärtligt.
Jag har alltid varit en människa som skrattat mycket. Jag har tyckt om livet och haft mycket att vara glad åt trots svårigheterna jag varit med om.
Jag tror att jag någon gång när jag var liten bestämde mig för att aldrig låta någon förstå hur ledsen jag var eller hur dåligt jag mådde och det gjorde också att jag inte förstod hur dåligt jag borde må pga omständigheterna.
Men den här tiden med gunnar knäckte mig nästan - och det var inte många skratt som jag hade under några år - men nu börjar jag åter komma tillbaka till mitt äkta, rena, av hjärta skratt.
Jag skrattar bara åt sådan som är roligt - aldrig åt andra människor av missunsamhet eller elakhet.
Visst kan jag skratt åt människor som beter sig illa - men det är mest bara för att jag själv inte ska dras med i det beteende de har.
Ibland har mitt skratt då vänt deras beteende för de förstått att de beter sig "löjligt" och är griniga eller arg för "ingenting".
Ochjag tror att det är rätt - det är mycket positivt som händer i kroppen när vi skrattar hjärtligt.
Jag har alltid varit en människa som skrattat mycket. Jag har tyckt om livet och haft mycket att vara glad åt trots svårigheterna jag varit med om.
Jag tror att jag någon gång när jag var liten bestämde mig för att aldrig låta någon förstå hur ledsen jag var eller hur dåligt jag mådde och det gjorde också att jag inte förstod hur dåligt jag borde må pga omständigheterna.
Men den här tiden med gunnar knäckte mig nästan - och det var inte många skratt som jag hade under några år - men nu börjar jag åter komma tillbaka till mitt äkta, rena, av hjärta skratt.
Jag skrattar bara åt sådan som är roligt - aldrig åt andra människor av missunsamhet eller elakhet.
Visst kan jag skratt åt människor som beter sig illa - men det är mest bara för att jag själv inte ska dras med i det beteende de har.
Ibland har mitt skratt då vänt deras beteende för de förstått att de beter sig "löjligt" och är griniga eller arg för "ingenting".
Man kan inte bli frisk utan att vara totalt ärlig
2007-09-30 12:22 DN
"Man kan inte bli frisk utan att vara totalt ärlig, säger Roger Nilsson om atmosfären i självhjälpsgrupperna. I dag har jag inget att dölja. Jag är en enda person, inte två, tre eller tio olika som förut."Här är problemet - även för medberonde - när man inte törs eller vill vara helt ärlig så kan man inte komma ur sitt problem.
Jag vill vara fullständigt ärlig - men jag behöver inte "fläka ut mig" för allt och alla. Det är viktigt att jag talar om för någon hur jag varit och att jag är ärlig mot mig själv (framför allt) när jag beter mig dumt eller irrationellt.
Det är att vara på rätt plats för mig - att vara på vägen eller åtminstone ta mig tillbaka dit när jag gjort något knas - och fortsätta gå stadigt och lugnt på den.
Det kan tyckas att jag borde kunna bara släppa allt med tankarna men det går helt enkelt inte.
Jag har gett mig själv, öppnat mig själv, älskat (som aldrig hänt förr)
Jag har gått in i den värsta sortens medberoende (visserligen låg det latent men aldrig hänt så förr) att det finns mycket att bearbeta för att komma bort från medberoendet helt (jag vill inte ha en gnutta kvar av det)
Sedan vill jag inte gå ur det hela bitter, hatisk och sorgtyngd (för att jag stoppat allt "under mattan")
Vad framtiden har att visa vet vi inte men vi har nuet som vi kan leva på ett sådant sätt att framtiden kan få annan form en den som varit (om vi inte gillat den som varit alltså)
Minnen som inte längre gör ont...
Att växa upp med min mamma var ett helvete.
Både fysisk och psykisk misshandel var min vardag.
Jag var ensammen om detta av oss barn - ändå förstod jag inte riktigt att något var fel.
Jag kunde få stryk för allt och inget - och ena dagen hände inget men nästa dag var det mattpiskan över rygg, bak och ben. Hon kunde reta upp sig på mig för att jag tog för lång tid på mig när jag gick förbi tv:n -även om jag verkligen bara gick förbi.
Andra tillfällen så kunde hon vräka ur sig att jag var dum, elak, egoistisk, otrevlig och att ingen ville ha mig.
Hon kunde hitta anledningar till att dra med mitt syskon för att retas och en dag retade de mig för något jag i glädje berättat. Mamma förvrängde det och drog med mitt syskon i det hela.
Syskonet hade alla "fördelar" och fick aldrig stryk, blev aldrig retat eller hör hur dålig det var. Det fick sitta i knät och bli kramad - medan jag bara kunde stå bredvid och titta på.
När mamma behövde stöd och hjälp så var det jag som skulle finnas till hands.
Jag fick verkligen inte vara barn och jag var för liten för att axla ett vuxet ansvar men utvecklade strategier för att kunna "komma undan" mammas nycker.
Dessa strategier har ju följt mig in i mitt liv - och även om jag inte varit i ett sådant läge före gunnar att jag haft dem väldigt tydliga så har jag varit den som skulle finnas till hands och jag har underlättat för dem i min omgivning att inte vara schyssta mot mig (utan att jag förstod det - och inte heller att de inte var schyssta)
När gunnar "brast" så hamnade jag i "samma" situation som jag hade hemma i barndommen.
Jag hörde mammas röst som skrek till mig att det var mitt fel för jag var dum egoistisk och ingen ville ha mig.
Jag försökte verkligen använda mig av de strategier jag utvecklat som barn - samtidigt som jag redan hade kommit en bit på väg innan jag träffade gunnar som gjorde att jag försökte var klok utifrån det.
Sedan började jag tänke enligt samhällets värderingar "han är inget att ha..." etc. och vidare så började jag lyssna på "experterna på sexmissbrukare" och jag försökte följa allt men inget funkade.
Det jag inte gjorde var att lyssna på mig själv - vad ville jag? vad kände jag? vad behövde jag?
Jag trodde ett tag att jag lyssnade på mig själv - men det var bara i huvudet inte praktiskt!
Det finns mer till min historia med gunnar - som jag känner att jag inte kan berätta ens så här för det är för avslöjande - som gör att jag inte heller "kan" aggera på annat sätt än jag gör nu.
Så som jag gör nu är att hålla mig på vägen - där jag ska vara!
Både fysisk och psykisk misshandel var min vardag.
Jag var ensammen om detta av oss barn - ändå förstod jag inte riktigt att något var fel.
Jag kunde få stryk för allt och inget - och ena dagen hände inget men nästa dag var det mattpiskan över rygg, bak och ben. Hon kunde reta upp sig på mig för att jag tog för lång tid på mig när jag gick förbi tv:n -även om jag verkligen bara gick förbi.
Andra tillfällen så kunde hon vräka ur sig att jag var dum, elak, egoistisk, otrevlig och att ingen ville ha mig.
Hon kunde hitta anledningar till att dra med mitt syskon för att retas och en dag retade de mig för något jag i glädje berättat. Mamma förvrängde det och drog med mitt syskon i det hela.
Syskonet hade alla "fördelar" och fick aldrig stryk, blev aldrig retat eller hör hur dålig det var. Det fick sitta i knät och bli kramad - medan jag bara kunde stå bredvid och titta på.
När mamma behövde stöd och hjälp så var det jag som skulle finnas till hands.
Jag fick verkligen inte vara barn och jag var för liten för att axla ett vuxet ansvar men utvecklade strategier för att kunna "komma undan" mammas nycker.
Dessa strategier har ju följt mig in i mitt liv - och även om jag inte varit i ett sådant läge före gunnar att jag haft dem väldigt tydliga så har jag varit den som skulle finnas till hands och jag har underlättat för dem i min omgivning att inte vara schyssta mot mig (utan att jag förstod det - och inte heller att de inte var schyssta)
När gunnar "brast" så hamnade jag i "samma" situation som jag hade hemma i barndommen.
Jag hörde mammas röst som skrek till mig att det var mitt fel för jag var dum egoistisk och ingen ville ha mig.
Jag försökte verkligen använda mig av de strategier jag utvecklat som barn - samtidigt som jag redan hade kommit en bit på väg innan jag träffade gunnar som gjorde att jag försökte var klok utifrån det.
Sedan började jag tänke enligt samhällets värderingar "han är inget att ha..." etc. och vidare så började jag lyssna på "experterna på sexmissbrukare" och jag försökte följa allt men inget funkade.
Det jag inte gjorde var att lyssna på mig själv - vad ville jag? vad kände jag? vad behövde jag?
Jag trodde ett tag att jag lyssnade på mig själv - men det var bara i huvudet inte praktiskt!
Det finns mer till min historia med gunnar - som jag känner att jag inte kan berätta ens så här för det är för avslöjande - som gör att jag inte heller "kan" aggera på annat sätt än jag gör nu.
Så som jag gör nu är att hålla mig på vägen - där jag ska vara!
lördag 3 september 2011
Jag blir så glad...
...när jag läser andras bloggar och märker att det också uttrycker att de ibland inte har nåt vettigt att säga eller känner att de skriver "torrt".
Det är inte så att jag missunnar dem att skriva bra och lätt men jag känner mig mer "rätt" då - för jag känner så ofta att jag skriver på ett "torrt" tråkigt eller obegripligt sätt.
Samtidigt så skriver jag ju för mig själv och med mina tankar som jag behöver få "vädra så det kan ju inte bli fel på så vis.
Jag förstår ju att den som kan hitta hit kan tycka att det är konstigt eller knäppt - det jag tänker och skriver - men det är min "värld" och mina upplevelser jag skriver om. Och som jag har uttryckt mig i bloggen så är jag inte ute efter att vara korrekt enligt några normer eller åsikter.
Jag vill bara komma vidare med mig själv och få ro i mig själv så att jag klarar min tillvaro som slogs sönder - när jag förstod att gunnar inte "höll" - så att jag kan stå "rak" oavsett vad som kommer att hända.
Bloggen är min ventil!
Det är inte så att jag missunnar dem att skriva bra och lätt men jag känner mig mer "rätt" då - för jag känner så ofta att jag skriver på ett "torrt" tråkigt eller obegripligt sätt.
Samtidigt så skriver jag ju för mig själv och med mina tankar som jag behöver få "vädra så det kan ju inte bli fel på så vis.
Jag förstår ju att den som kan hitta hit kan tycka att det är konstigt eller knäppt - det jag tänker och skriver - men det är min "värld" och mina upplevelser jag skriver om. Och som jag har uttryckt mig i bloggen så är jag inte ute efter att vara korrekt enligt några normer eller åsikter.
Jag vill bara komma vidare med mig själv och få ro i mig själv så att jag klarar min tillvaro som slogs sönder - när jag förstod att gunnar inte "höll" - så att jag kan stå "rak" oavsett vad som kommer att hända.
Bloggen är min ventil!
Känner mig avslappnad, harmonsik och lugn
...jag tror att jag kan komma till den känslan helt enkelt bara för att jag erkänner för mig själv hur jag känner - och att det inte finns någon som påstår att det är min livliga fantasi som gör att det blir så knasigt.
Jag har under dagen bara lämnat alla tankar till Gud -- låter honom ta över allt så att jag slipper ta det mer än jag måste. Jag känner känslan det känns när jag blir påmind om något gunnar sagt eller gjort för att han varit arg på mig då jag satt gränser tex. eller när han bara struntat i mig för att vara med någon annan. Inte så ofta jag klarat av att sätta ordentliga gränser men när jag gjort det då har jag fått en "smäll".
Han har inte tyckt om att jag sett hans görande och havande och har jag dessutom sagt ifrån - på riktigt - så har han inte blivit glad.
I vilket fall så känns det riktigt bra inombords just nu - förnöjsamhet kanske man kan kalla det. Jag har liksom känt sorgen men inte känt smärtan det orsakat. Så skönt att kunna ta det som verkligen är viktigt men slippa det som vill "förgöra" mig.
Jag hoppas att gunnar mår och har det bra - oavsett vad han har för sig idag.
Jag mår och har det bra i alla fall.
Lite trött efter gårkvällens utebus är jag förstås - somnade ju inte förr än efter 4 i morse - men jag känner mig bara lite smått "flummig" (utan något stimulantia som framkallat det)
Allt gott!
Jag har under dagen bara lämnat alla tankar till Gud -- låter honom ta över allt så att jag slipper ta det mer än jag måste. Jag känner känslan det känns när jag blir påmind om något gunnar sagt eller gjort för att han varit arg på mig då jag satt gränser tex. eller när han bara struntat i mig för att vara med någon annan. Inte så ofta jag klarat av att sätta ordentliga gränser men när jag gjort det då har jag fått en "smäll".
Han har inte tyckt om att jag sett hans görande och havande och har jag dessutom sagt ifrån - på riktigt - så har han inte blivit glad.
I vilket fall så känns det riktigt bra inombords just nu - förnöjsamhet kanske man kan kalla det. Jag har liksom känt sorgen men inte känt smärtan det orsakat. Så skönt att kunna ta det som verkligen är viktigt men slippa det som vill "förgöra" mig.
Jag hoppas att gunnar mår och har det bra - oavsett vad han har för sig idag.
Jag mår och har det bra i alla fall.
Lite trött efter gårkvällens utebus är jag förstås - somnade ju inte förr än efter 4 i morse - men jag känner mig bara lite smått "flummig" (utan något stimulantia som framkallat det)
Allt gott!
Ännu en lördag
Idag är ännu en dag som inte riktigt känns som jag skulle vilja att den gjorde.
Kan inte göra mycket åt det - det är samma känsla som jag haft "alltid" när gunnar gjort något som inte jag är glad för - bara konstatera att känslan finns där och låta den få finnas utan att försöka gömma mig eller dra i något.
Det är skönt för mig att den inte har samma kraft som den haft tidigare utan att jag kan hålla den på dess plats och dess betydelse.
För så länge jag inte kan göra något åt vad gunnar gör så är det bara dumt att känna av hans görande - utom möjligen för att be Gud ta hand om honom - vilket jag tänkar göra.
Annars är dagen ganska bra - förutom en kramp i ena vaden som började i natt och inte riktigt vill släppa taget.
igår var jag ute med vänner. Vi åt gott, drack gott, pratade och hade skoj.
Idag skulle jag vilja ta mig iväg till Ikea men det varkar vara kort inom tid till det idag så jag får nog ta det en annan dag. Jag behöver köpa mig en byrå för min gamla är trasig. Kanske onsdag kan bli en bra dag.
Idag blir en lugn dag i alla fall.
Kanske en fika med några vänner framåt kvällen.
Kan inte göra mycket åt det - det är samma känsla som jag haft "alltid" när gunnar gjort något som inte jag är glad för - bara konstatera att känslan finns där och låta den få finnas utan att försöka gömma mig eller dra i något.
Det är skönt för mig att den inte har samma kraft som den haft tidigare utan att jag kan hålla den på dess plats och dess betydelse.
För så länge jag inte kan göra något åt vad gunnar gör så är det bara dumt att känna av hans görande - utom möjligen för att be Gud ta hand om honom - vilket jag tänkar göra.
Annars är dagen ganska bra - förutom en kramp i ena vaden som började i natt och inte riktigt vill släppa taget.
igår var jag ute med vänner. Vi åt gott, drack gott, pratade och hade skoj.
Idag skulle jag vilja ta mig iväg till Ikea men det varkar vara kort inom tid till det idag så jag får nog ta det en annan dag. Jag behöver köpa mig en byrå för min gamla är trasig. Kanske onsdag kan bli en bra dag.
Idag blir en lugn dag i alla fall.
Kanske en fika med några vänner framåt kvällen.
fredag 2 september 2011
Fredag
Jag förstår inte varför jag är så trött...
Igår eftermiddag sov jag ju flera timmar på soffan och ändå så somnade jag före tolv i går kväll och sov ända till 8åtta i morse. Trots det känner jag mig trött.
Förstår inte logiken. .... men jag gick en lång tid och inte andades som jag skulle - innan jag fattade - och jag får fortfarande korrigera mig om dagarna för jag återgår till att andas ytligt ganska ofta.
Jag förstår bara inte varför!
Jag vaknade och var ledsen också - ledsen för att gunnar är där han är och inte med mig. Men jag förstår inte det heller för jag går inte omkring och tänker på honom så dessa dagar. Det är som det bara kommer över mig utan att jag ens har gjort något för att det ska vara där. Eller är det något jag behöver ta tag i?
Jag är ledsen för att han valt som han valt. För trots missbruk så har han valt det han har gjort (valt att följa missbruket). I stället för att välja att vara ärlig med mig så har han valt att vara oärlig med andra.
Men vad kan jag göra åt det - mer än erkänna för mig själv att jag är ledsen och har rätt att vara ledsen samt att jag inte är dum som är ledsen (därför att gunnar valt som han valt). Jag kan vara kvar i känslorna i stället för att försöka gömma undan dem eller trycka ner dem. Det är lite jobbigt men känslan är inte så där hysterisk som den varit tidigare - så jag kan nog hantera den.
Ja en dag kvar på jobbet sedan så är det två dagars vila - eller i alla fall ingen tidspassning om jag inte vill - så jag ska väl kunna komma i form igen till mångdagen.
Jag trivs på mitt jobb så det är i alla fall inte det!
Idag blir det promenad till jobbet - fredagar är sådana då jag inte har något före eller efter som ska passas.
Det blir en fin dag!
Ha det gott!
Igår eftermiddag sov jag ju flera timmar på soffan och ändå så somnade jag före tolv i går kväll och sov ända till 8åtta i morse. Trots det känner jag mig trött.
Förstår inte logiken. .... men jag gick en lång tid och inte andades som jag skulle - innan jag fattade - och jag får fortfarande korrigera mig om dagarna för jag återgår till att andas ytligt ganska ofta.
Jag förstår bara inte varför!
Jag vaknade och var ledsen också - ledsen för att gunnar är där han är och inte med mig. Men jag förstår inte det heller för jag går inte omkring och tänker på honom så dessa dagar. Det är som det bara kommer över mig utan att jag ens har gjort något för att det ska vara där. Eller är det något jag behöver ta tag i?
Jag är ledsen för att han valt som han valt. För trots missbruk så har han valt det han har gjort (valt att följa missbruket). I stället för att välja att vara ärlig med mig så har han valt att vara oärlig med andra.
Men vad kan jag göra åt det - mer än erkänna för mig själv att jag är ledsen och har rätt att vara ledsen samt att jag inte är dum som är ledsen (därför att gunnar valt som han valt). Jag kan vara kvar i känslorna i stället för att försöka gömma undan dem eller trycka ner dem. Det är lite jobbigt men känslan är inte så där hysterisk som den varit tidigare - så jag kan nog hantera den.
Ja en dag kvar på jobbet sedan så är det två dagars vila - eller i alla fall ingen tidspassning om jag inte vill - så jag ska väl kunna komma i form igen till mångdagen.
Jag trivs på mitt jobb så det är i alla fall inte det!
Idag blir det promenad till jobbet - fredagar är sådana då jag inte har något före eller efter som ska passas.
Det blir en fin dag!
Ha det gott!
torsdag 1 september 2011
Så trött idag
Jag var trött redan på morgonen och sov för länge för att hinna med träningen innan jobbet men det var kanske bra ändå för ...
Idag har det varit en jobbig dag - tankar som "anfallit" mig igen som kommit från ingenstans kan tyckas.
Påminnelser om vad gunnar har gjort - och känslan av förkastelse eftersom han gjort som han gjort.
Jag vill inte bry mig om dem men när de kommer så där så gör de ont i alla fall.
Vi pratade ju i några minuter i telefonen i tisdags kväll och det var väldigt vänskapligt och behagligt.
Jag gick inte igång på något vis utan kände mig bara lugn efter det.
Jag kände mig nöjd därför att jag har sagt att jag är gunnars vän och det kände jag att jag var - utan att "köra över" mig själv.
Drömmen i natt? Skulle den ha kunnat ställa till detta?
Jag tycker det verkar konstigt i så fall - för det handlade absolut inte om det som hänt mellan oss/det han gjort med andra. Det handlade om hans barndom (även om det inte var sanning i den bemärkelsen att det var som drömmen sa - men det kan ha en symbolisk sanning) och det är ju inget som egentligen berör mig - annat än att det har effektuerat på nutiden (barndommen alltså)
Jag kom hem från jobbet och somnade på soffan - helt slut - och sov i tre och en halv timme.
Nu känns det bättre men jag vill inte låtsas som om inte de där tankarna som "anföll" mig inte funnits för jag har inte hittat (förstått) orsaken till att de dök upp.
Jag vill eliminera deras möjlighet att bara dyka upp utan förvarning!
Idag har det varit en jobbig dag - tankar som "anfallit" mig igen som kommit från ingenstans kan tyckas.
Påminnelser om vad gunnar har gjort - och känslan av förkastelse eftersom han gjort som han gjort.
Jag vill inte bry mig om dem men när de kommer så där så gör de ont i alla fall.
Vi pratade ju i några minuter i telefonen i tisdags kväll och det var väldigt vänskapligt och behagligt.
Jag gick inte igång på något vis utan kände mig bara lugn efter det.
Jag kände mig nöjd därför att jag har sagt att jag är gunnars vän och det kände jag att jag var - utan att "köra över" mig själv.
Drömmen i natt? Skulle den ha kunnat ställa till detta?
Jag tycker det verkar konstigt i så fall - för det handlade absolut inte om det som hänt mellan oss/det han gjort med andra. Det handlade om hans barndom (även om det inte var sanning i den bemärkelsen att det var som drömmen sa - men det kan ha en symbolisk sanning) och det är ju inget som egentligen berör mig - annat än att det har effektuerat på nutiden (barndommen alltså)
Jag kom hem från jobbet och somnade på soffan - helt slut - och sov i tre och en halv timme.
Nu känns det bättre men jag vill inte låtsas som om inte de där tankarna som "anföll" mig inte funnits för jag har inte hittat (förstått) orsaken till att de dök upp.
Jag vill eliminera deras möjlighet att bara dyka upp utan förvarning!
Nattens dröm
Jag hade en konstig dröm i natt.
Det är inte den första drömmen jag har - gällande gunnar
Det här var om barndomen men det var i nutid som det blev berättat av gunnar om den. Som barn ser man saker ur ett barns perspektiv och det är från sitt barndoms perspektiv som han berättar. Han verkar inte ha helheten klar alls utan bara skrämmande delar.
Jag vill inte gå in på vad drömmen handlade om fullt ut - det sparar jag för mig själv - eller kanske jag skickar den till gunnar. Jag vet inte ...
Det är inte den första drömmen jag har - gällande gunnar
Det här var om barndomen men det var i nutid som det blev berättat av gunnar om den. Som barn ser man saker ur ett barns perspektiv och det är från sitt barndoms perspektiv som han berättar. Han verkar inte ha helheten klar alls utan bara skrämmande delar.
Jag vill inte gå in på vad drömmen handlade om fullt ut - det sparar jag för mig själv - eller kanske jag skickar den till gunnar. Jag vet inte ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)